Dolomitenlauf 2010, 42km CL

Dolomitenlauf går i österrikiska delen av Dolomiterna och har i dess klassiska tappning bara funnits i 10 år, så det stundade jubileumslopp. Sent på fredagskvällen anlände vi till Obertilliach där loppet skulle gå morgonen därpå. Efter ett antal språkförbistringar i en håla utan karta och gatunummer visade det sig att stället där vi skulle inkvarteras låg längst upp i byn, något som visade sig problematiskt med en bil utan dubbdäck. Mer än en timme senare och efter ett antal felkörningar kunde jag bära in skidorna. Midnatt och dags att sova.

Till frukost serverades det förutom tyskspråkig syltstandard även spumante eller mousserande vin, något som vänligt avböjdes - Utbrytarnas heder skulle ju försvaras. Efter att ha fått lite tips av Stephanie (22:a i FIS maraton 2009) stack vi ner till starten (skidorna fortfarande inte vallade eller uttagna ur fodralet). Loppet visade sig vara kraftigt överhaussat, på startvallen fanns bara ca 600 åkare. Övergav 98:orna med silver- och STARTtejp för Carbonskidorna med kallvalla på startplatsen.

Loppet skulle visa sig vara det tråkigaste och mest irriterande lopp jag åkt (tom värre än Engelbrektsloppets backar). I brist på tillgång till ordentliga dalgångar hade arrangörerna beslutat att en optimal dragning är en serpentinbana upp och ner för slänten nedanför bilvägen (se banprofil) genom hela dalen. Måttligt frustrerande och en ordentlig prövning för tålamodet. Starten kändes tung med blodsmak i munnen redan efter andra backen och tänkte att jag nog bara gått ut lite hårt. Blodsmaken släppte aldrig under loppet och tillsammans med en tråkig bana och aggressiv snö blev det en tung resa. Men självklart går en Utbrytare i mål.

Tillbringade eftermiddagen/kvällen i sängen iklädd underställ på hela kroppen under ett ordentligt duntäcke och med feberfrossa.

Trots fina omgivningar och trevliga österrikare kan jag inte rekommendera loppet pga dess otroligt tråkiga och irriterande bansträckning.
//Bidevind

Den sugiga banprofilen