Hälsoloppet

Alla Utbrytare som kör Hälsoloppet och alla andra Utbrytare för den delen är välkomna hem till mig för en burgare efter loppet... Kylen är fylld och grillen är laddad. Droppa gärna en kommentar här eller på FB så jag har ungefärlig koll på antalet. Ni finner den ovan nämnda grillen på Rosendalsvägen 23 i Huddinge även kallat solsidan. Själv är jag osäker på start imorgon, jag är anmäld till 5km loppet för att inte slita ut mig inför helgens utmaning på Tjörn. Min start går 18:30 och jag kommer i så fall att bege mig hem ngt före er för att förbereda grillningen. Kommer jag inte till start då min fot spökar lite, kommer jag vara på plats för att heja på Er åtminstone under första varvet. God tur, ses imorgon. // Bergman

Stockholm Triathlon - a beginner's perspective

Känns efter dessa fantastiska inlägg om Ironman-dramatik och Revansch lite futtigt att rapportera från Stockholm Triathlons gubbdistans (snällt nog kallad ”sprint”)…men alla är vi barn i början…och gubbar på slutet… ;)

Insåg efter att ha köpt racercykel inför KM att jag ju nu inte längre hade någon bra ursäkt att INTE pröva på Triathlon, så någon av de sista semesterkvällarna efter någon av de sista semesterölen så hade jag plötsligt bekräftelse på en anmälan i mailkorgen. Var inte så många veckor till förberedelser, men jag trodde väl kaxigt nog att man skulle kunna ta sig runt på det man hade. Tränade dock på växlingarna, säkert till grannarnas munterhet: simma 25 m i poolen för att bli lite blöt, upp på garageuppfarten för att kränga av sig våtdräkten, på med tröja, cykelskor, hjälm, upp på hojen för att köra ett varv runt gården, tillbaka, av med cykelskorna och hjälmen, på med löparpjucksen, och så ett varv till på gården…allting två gånger... :-)

Sprinten utgjordes av 750 m simning, 18,7 km cykling och 4,9 km löpning (+ lite lubbande i växlingszonen tror jag). Race day var söndag 25/8 så jag hade hållit igen lite med caipirinhan på 40-årskalajset kvällen före… Möttes vid Stadshuset av en låååång incheckningskö som knappt rörde sig. Hittade till slut bokstaven R där jag skulle hänga, men det var helt fullt där så jag tänkte att jag fortsätter in på S, det märker nog ingen. Bara det att jag ju tillhörde den sista gruppen med manliga deltagare, så det blev rätt uppenbart att jag var en ulv i fårakläder…

15 min före start var det briefing på stadshuskajen och glada tillrop. Visade sig vara rätt många debutanter när speakern frågade. Har ju ingen erfarenhet av större simtävlingar än KM, men jag insåg att det var klokt att backa för att inte få en spark i skrevet i första simtaget. Blev ändå väldigt trångt när starten gick och alla bytte från vertikal- till horisontalläge. Kunde väl efter 100 m sträcka ut lite mer i bröstsimmet, men fick då en rejäl spark på handen…glad att den inte träffade på det andra stället… Fick dock efter det ganska fritt vatten och det kändes bra när jag insåg att jag hela tiden tog placeringar, även på en del som crawlade.

Hade ju egentligen bara som mål att ta mig runt hela banan och känna på det här med triathlon, trodde att 1:50 nog var realistiskt och att jag skulle vara nöjd om jag gick under 1:45. Men rätt snart var simningen avklarad, man klättrade lite halvgroggy uppför trappan vid kajen och skulle sedan springa till cykeln. Precis då kände jag tävlingsdjävulen gripa tag i mig och jag började försöka plocka placeringar längs den blå mattan. Kom fram till cykeln ok, men sedan visade orutinen sig när jag glömde ta av chippet först (fastän jag repeterat det som ett mantra innan) och fick svårt att komma ur våtdräkten. Plockade och donade med tröja, hjälm, strumpor och skor, nummerlapp och klocka, men glömde glasögonen när jag sprang iväg med cykeln…

Fick då iaf slänga en blick på min Garmin och såg att det inte fullt hade gått 25 min, inklusive växlingen. Var nu full med adrenalin, så när jag slängde mig upp på cykeln trampade jag iväg i fullfart och svepte snabbt förbi den ene efter den andre. Kul tills man kom fram till Västerbron…där fick jag känna på mjölksyran, men efter krönet kändes det bra igen och jag fortsatte ligga på. Hade väl hoppats snitta på 27-28 km/h, men låg stadigt över 30 så jag förstod att det gick rätt bra med mina mått mätt och började snart inse att under 1:40 totalt borde vara möjligt. Hade gott om krafter även andra milen så nu började det kännas lovande. Enda bekymret var att det lät så konstigt under ena skon och det kändes inte som att jag hade riktig kontakt med pedalen…

Mycket riktigt visade det sig när jag kom in till växling att clipset hade börjat lossa från skon, vilket gjorde det stört omöjligt att få loss skon från pedalen!! Arrrgh! Blev passerad av flera som jag precis spurtat förbi, och till slut slet jag i en svordom till skon så att skruvarna for åt alla håll och kedjan samtidigt hoppade av. Sprang haltande in i växlingsområdet, bytte ändå någorlunda smidigt till löpargrejerna och gav mig försiktigt iväg för att inte dra hamstringen i första stegen. Kändes väldigt stelt första km, men då var man på väg upp mot slottet, lite vätska vankades och jag tittade på klockan igen. Såg att det inte borde ha gått mer än ca 1:10, så då fanns ju plötsligt chansen att gå under 1:30...

När man vänt runt slottet en gång till så förstod jag att det fanns en bra chans, och jag ökade lite försiktigt. Fick då höra någon annan bakom mig som också ökade takten och adrenalinet strömmade till igen. Vek upp sida vid sida med honom på Slottsbacken och hörde någon åskådare ropa ”Här blir det spurtstrid!”. Kände mig nöjd när jag i toppen på backen hängt av medtävlaren och passerat en liten klunga för att få upploppet för mig själv och spurtat lite till in i mål, påhejad av speakern. Trevlig avslutning på debuten, och 1:28:40 kändes som en helt ok tid jämfört med vad jag trott innan. Och hela grejen var ju hur rolig som helst! Hade kanske fixat dubbla distansen, men HUR kan man göra detta gånger ÅTTA och lite till!! I am deeply impressed av er Järnmän!

/Niklas, the Paperman

Ironman Sweden 2014

Den 23 september 2008 bildas klubben Utbrytarna SK! En liten skara, tror vi var ca 8 personer, halvtränade medelålders mån, startar klubben i primärt syfte att fortsätta kunna åka Vasaloppet!

Snabbt infördes KM eller som vi kallar det "Le Barodeur" som blivit en succé!

Men IDAG har nåt helt makalöst hänt, som jag personligen aldrig trodde när denna förening startades och som inte har varit i närheten av de ambitioner klubben hade.

Kl. 11.00 öppnande anmälan till Ironman Kalmar/Sweden 2014 som går av stapeln den 16:e augusti.

Vi har till dags dato 5 olika Ironmans i föreningen (ursäkta Gustav, men jag räknar inte in dig just nu). Vi hade pratat lite löst om att försöka bli några stycken som skulle göra en satsning på IM Sweden 2014, och personligen trodde jag på att vi skulle vara 6 Utbrytare på startlinjen.

Men vad har hänt under dan?? Om jag räknat rätt, så summerar startlistan just nu för IM Sweden 2014 till inte mindre än 11(!!!) Utbrytare! I icke nämnd ordning är följande Utbrytare anmälda:

Andreas Johansson
Fredrik Bidevind
Kim Quarnström
Fredrik Bergman
Daniel Lindberg
Krister Bergström
Jonas Reinhammar
Tomas Westerlund
Lars Munther
Wilhelm Nyberg
Jörgen Russling

Nästa år skall alltså 6 st Ironman oskulder tas och 5 st skall försöka sig på denna bedrift för minst 2:a gången.

Jag är mållös!!!

Jag hyser full respekt för oss alla! Nu har vi ett år på oss förbereda oss och jag vill att vi nu verkligen utnyttjar att vi är en klubb och har en gemenskap!

Jag vill härmed föreslå att vi under första delen av september träffas gemensamt för att planera och på bästa sätt förbereda oss tillsammans!

- Vi behöver fixa boende
- Vad har vi för behov att köra gemensam träning?
- Vad har vi för individuella och gemensamma behov att ta in "utomstående hjälp"?
- Vill vi planera för ett gemensamt träningsläger under året?
- Skaffa gemensam tävlingsutrustning / kläder
- Övriga tips och ideer
- Etc. etc...

Undertecknad återkommer inom kort med förslag på dag och tid!

- Ordföranden i Sveriges största Ironman förening för +30!

KMD IRONMAN COPENHAGEN 2013

REVANSCHEN - Och beviset att det går att göra 2 Ironmans inom 3 veckor...!

Ni har läst Andreas berättelse om äventyret i Zurich. För mig var det nog en utav de största besvikelserna i mitt liv! All tid man lägger ner, alla pengar det kostar, tid från familjen och nu på bästa semestertid - och så det slutet. Jag har aldrig varit så tom och besviken. Fick aldrig veta om jag till slut hade klarat de tuffa förhållandena.

Väl tillbaka till hotellet ringer jag fru och det brister, jag gråter...
Sedan slår jag direkt upp Ipaden och kollar om det finns några platser till IronMan Köpenhamn om 3 veckor... Det finns det. Dagen efter ringer jag dem och hör efter hur många "slotar" det finns kvar, ca 200. Jag har några dar på mig att ta upp detta på hemmaplan och få "godkänt".

Tar upp frågan lite löst på telefon och även med Bidevind om han ev. skulle kunna tänka sig att prova utmaningen att göra 2 IMs inom 3 veckor!

På onsdagen, 3 dagar efter Zurich är jag nu anmäld till "Revanschen - IronMan Copenhagen". Messar Bidevind, han bekräftar att han är sugen och tar upp frågan hemma. Efter några dagars "förhandling" får jag sedan ett bevis på att Bidevind också är anmäld! Ett billigt hotell bokas snabbt, kollar upp kostnader för broar och färjor, budgeten är klar!

Fredagen den 16 april sätter sig herrar Lindberg och Bidevind i bilen på väg till Köpenhamn med stor förväntan och en närmast obeskrivlig nervositet.

För Lindbergs del handlade det om återupprättelse, en närmast manisk vilja att få "den där medaljen". Ett till misslyckande skulle förmodligen rasera självförtroendet för lång tid framöver - "Failure was not an option!".

För Bidevind var det ett plågsamt sätt att se om kroppen höll för 12 timmars 100% procentig ansträngning inom så kort intervall. Normalt tar det ca 8 veckor att vara återställd efter en IronMan enligt säkra källor.

Vi hade som ambition att hinna ner till racemötet på danska som gick kl. 15.00. 15.10 rullade vi in vid Rådhusplatsen, men av någon outgrundlig anledning hittar vi inte rätt och vi missar "värdefull information". Vi tar det dock i godan ro, i vetskapen om att det faktiskt bara var 3 veckor sedan, så stora skillnader kan det inte vara. Vi läser istället grundligt igenom Athletes Guide på 27 sidor senare på kvällen!

Sedan var det incheckning på hotellet, ett ytterst litet rum på 8 (!) kvadrat med våningssäng, exakt likt och inte större än en C-hytt på Birka Cruises. Jag tar överslafen första natten, ligger tryckt mot väggen och väljer sedan att flytta ner madrassen på golvet, natten innan tävlingen för att vara säker på att ingen olycka skulle ske.

Söndagen 18 augusti - Race Day!

Splittade en taxi till simstarten med 2 unga danska deltagare.
Jag tror aldrig jag sett Bidevind så sammanbiten och nervös, hur skulle kroppen hålla? Vi sa inte många ord till varann, konstaterade i toakön att vi båda var otroligt fåordiga och spända.

IM Köpenhamn applicerade Wavestart, dvs alla startade inte samtidigt. Starten gick med 10 minuters intervallen med åldersgruppsindelning. Pro startade 7.00, M35-39 där vi tillhörde 7.15.

Starten gick, även om det var betydligt färre simmare på startlinjen samtidigt än normalt, så blir det rejält trångt i början. Simningen gick på en envarvsbana i Amager Strandpark, som en liten lagun. I vattnet fanns brännmaneter som man fick akta sig för. Man simmade under 3 broar, alla vid 2 tillfällen vilket gjorde simningen ganska "publikvänlig". Det var också tydliga markeringar på broarna hur långt man simmat.

För egen del märkte jag hyfsat snabbt när tittade till på klockan att det gick snabbare än förväntat. När jag efter 3.800m tittar på klockan konstaterar jag 1.26.51. 13 minuter bättre än "targettime". Fredrik hade en, något för hans del, svagare simning och klev ur vattnet på 1.20.37.

Snabbt ombyte (nåja, ca 10 minuter för oss båda) och iväg på 180,2km cykel. 2 varv a 9 mil och förhållande vis platt terräng. Farhågan låg väl i hur mycket det skulle blåsa, (10 m/s enligt prognosen), och för undertecknad fanns ju naturligtvis en skräckinjagande känsla för cykelhaveri. Jag hade dock en helt nya däck, 4 slangar och 5 kolsyrepatroner, så punkteringar skulle jag nog hantera denna gång.

Cyklingen flöt på bra för oss båda, första 33km inleddes i medvind och vi hade snittfarter på 37km/h (Bidevind) resp 35km/h (Lindberg). Vid "vändpunkten" på norra sidan kom motvinden och även duggregnet och farten skönt följdaktligen. Denna gång var det Fredriks otur att råka upp för en punka på framhjulet efter ca 9 mil, och kanske än värre (?), ett getingstick (!) i huvudet, vilket gjorde att medicinsk personal behövde uppsökas för att få ut taggen bl.a. Total tidssinkning för dessa fadäser blev ca 15 minuter.

Personligen var dock extremt nöjd med cyklingen som landade på 5.56.01. Fredrik gick, trots missödena, in på 5.32.34. Finns än mer att hämta där framöver!

Så, ut på den så förskräckliga avslutande maran, 42.195m haltande löpning. En 4-varvs bana i centrala Köpenhamn med ett fantastiskt publikstöd! Löpningen handlar egentligen inte (för oss vanliga dödliga) om att springa fort, det handlar om att INTE gå. Sagt och gjort, vi båda höll igång benen hyffsat under hela loppet, mötte varann ett flertal gånger.

När jag själv endast har hunnit en bit på mitt sista varv, ca 9 km kvar, möter jag Fredrik med ca 400 m kvar till mål. En "High-5" och en snabb kram, - He did it!

Själv håller jag ångan uppe rätt ok sista varvet, med 4 km kvar fick man sitt sista band runt armen som bevis på att jag nu är inne på sista varvet. Tittar på klockan, pushar mig sista 4km till att inte gå en enda gång, tar vätska i farten vid de 2 stationer som återstår.

100m från mål, får jag denna gång svänga höger mot målet, bara målrakan kvar. Vänder mig snabbt bakåt för att försäkra mig om att kommer springa ensam över mållinjen. I övrigt är allt svårt att "ta in". Sträcker armarna och 3 fingrar i skyn sista 30 metrarna - "You are an IronMan". Det känslan är helt obeskrivlig och måste upplevas för att ens vara i närheten av att förstå den.


Jag skriver ut min glädje efter mållinjen! Snabbt kommer Bidevind fram, tar en bild, jag skriker fortfarande...

Två makalösa prestationer som förevigats med tiderna:

Fredrik Bidevind - 11.07.04 (nytt pers)
Daniel Lindberg - 12.17.53 (nytt pers)

Jag kan inte nog beskriva hur lycklig jag är i denna stund! Jag fick min Revansch!

Jag kan inte nog tacka min fru, som lät mig få denna möjlighet och jag kan inte nog tacka Bidevind, som "ställde upp" och följde med mig till Köpenhamn!!

- En lycklig och stolt Daniel Lindberg

IronMan Zurich - Lite jobbigare och lite mer problem än man kunde hoppas

Tre utbrytare hade tidigt anmält sig till IronMan i Zurich och genomgått ett år av, i alla fall mentala, förberedelser. 

Uppsnacket inför racet började någon vecka innan loppet då det stod klart att väderprognosen pekade mot att det skulle bli över 30 grader under racet. Även vattentemperaturen var oroande nära gränsen för om man fick ha våtdräkt eller inte (24,5 grader). Sidan som visade vattentemperaturen i Zurich fick efter detta känna på hur en DDoS-attack känns... 

Väl framme i Zurich kändes det som att gå in i en vägg när man kom ut, det var verkligen olidligt varmt i solen. Utbrytarmentaliteten  om att även denna gång slå personbästa utbyttes relativt snabbt till jag-vill-bara-komma-levande-i-mål-attityd. Dagarna inför racet spenderades med förberedelser och genom att ligga i kallingarna under takfläkten :) 

Iakttagelser inför loppet: 

- Man blir rätt besviken när man får veta att man inte får ha våtdräkt

- Ett stort partytält kan även användas till bastu och inte bara Pre-race meeting om det är tillräckligt varmt ute

- Det var många trevliga svenskar på plats i Zurich

- Alla andras cyklar såg ut som rymdskepp

- Zurich är en riktigt fin stad

- "Caremelito"-glass är gott och intas helst med pizza varje kväll

Men loppet då? 

Simning

Redan vid sjusnåret på morgonen var temperaturen runt 25-28 grader, så på ett sätt var det skönt att slippa våtdräkten. Simningen genomfördes i Lake Zurich med start från en sandstrand. Trångt och jävligt i starten som sig bör var det också såklart. 

För egen del insåg jag relativt snart att det inte skulle fungera att crawla hela vägen efter att mer och mer kännt mig som ett bojsänke. Det fanns inget annat val än att brösta stora delar av sträckan. 

Alla utbrytare hade det tufft på simningen. 

Andreas: 1:29

Fredrik: 1:36

Limpan: 2:10

Cykel

Cyklingen genomfördes i två varv om 9 mil... väldigt enkelt kan beskriva banan som 3 mil rakt, 3 mil upp, 3 mil ner och med fantastiska vyer. 

Det var under cyklingen som man på riktigt började känna av den till slut 37-gradiga hettan... om det inte hade varit för att man dränkt hela kroppen med vatten vid varje station och för en rad snälla Zurich-bor med vattenslangar runt banan hade man nog kokat upp. 

Backarna var helt klart tuffa, men vad annat kan man förvänta sig när de fått namn som "The Beast" och "Heartbreak Hill"? Å andra sidan så skulle man ju ner igen också. Alla utbrytare satte livet till men modigast var Bidevind som kom upp i 75+ km/h.

Det var också under cyklingen som det tyvärr strulade till sig för Limpan ordentligt. Efter två punkor, trasig ventil på den andra slangen och ett idogt väntande på en servicebil gick det helt enkelt inte att komma i mål på cyklingen innan cut-off. Sjukt tråkigt! 

Cyklingen i värmen var överjävlig! Folk låg utslagna längs hela banan och vissa valde att gå i alla uppförsbackar... 

Fredrik: 05:53

Andreas: 06:10

Maran

Löpningen var klart snällare än cyklingen och gick i fyra varv på en slinga nere i Zurich stad. Fyra varv avverkades i någon form av trans för undertecknad. Springa till vätskestation, gå genom stationen drickandes, springa till nästa station -  för att sedan repetera detta ett 20-tals gånger. 

Värmen avtog som tur var succesivt och sista varvet kom det till och med lite regn. Benen kändes relativt pigga de första varven men samtidigt som regnet kom började musklerna i låren klaga. Det var svårt att börja springa efter stationerna men nu började också målet hägra... 

Till slut fick man svänga av upp på målrakan och höra "You are an Ironman". Fy fan va härligt!  

Fredrik: 04:18

Andreas: 04:32

Totalt: 

Fredrik: 12:00:06

Andreas: 12:29:18

Iakttagelser inför loppet: 

- Att göra en IronMan is da shit! 

- Att inte ta sig i mål pga cykelproblem är motsatsen

- "Caremelito"-glass är ännu godare efter loppet

- Flyg aldrig med AirBerlin, då kommer du varken hem eller får ditt bagage med dig

- Det är en skön känsla att cykla om folk på rymdskepps-cyklar

- Detta måste jag göra om! 

Summa summarum var det några riktigt roliga dagar i goda vänners lag! 

All heder till Limpan som inte viker ner sig och tillsammans med Fredrik kör IronMan i Köpenhamn till helgen! 

//Andreas