Första måndagen i september går alltid ÖTILLÖ – En mytomspunnen tävling som klassas som en av de tuffaste endagarstävlingarna i världen.
2015 genomförde både jag och Fredrik Bidevind tävlingen för första gången, dock i olika lag. Och efter målgång var båda fast beslutna om att vi bara måste uppleva tävlingen fler gånger.
Nu var det dags igen!
Det är den absolut häftigaste tävlingen jag genomfört under de 11 åren jag hållit på med uthållighetsidrott som bl.a. löpning, simning, cykling, längdskidor, ultra-löpning, triathlon & Swimrun.
Den är lång, hård, varierande, omväxlande & vacker, men kräver ordentligt med träning och både fysisk och mental förberedelse.
Men i år var tyvärr förberedelserna för tävlingen sämsta tänkbara. Jag drabbades av inflammation i båda knälederna p.g.a. överansträngning i mars och hade varken tränat eller tävlat löpning som en del av förberedelserna under större delen av säsongen.
Jag hade ätit Naproxen och Arcoxia i flera omgångar samt fått en kortisoninjektion utan att inflammationen ville lägga sig.
Fick under våren ställa in Urvik Ultra, Lidingö Ultra, ÖTILLÖ Swimrun Utö, Borås Halv Ironman, Borås Swimrun & Sövde Halv Ironman.
Men i juni började jag känna mig betydligt bättre och bestämde mig för att köra Ironman Frankfurt 4 juli trots att jag inte kunnat löpträna innan. Det var jobbigt, men knäna höll, och jag kände äntligen att jag var tillbaks.
Vilade rätt länge efter tävlingen och genomförde min första löpträning i slutet av juli. Passet kändes otroligt bra och kunde hålla 4.39min/km i 7km vilket jag absolut inte räknat med i Bokskogen i Skåne som är en kuperad bana likt Lidingöloppet.
Där och då bestämde jag mig för att ställa mig på startlinjen till ÖTILLÖ – One of the toughest one day races in the world.
Jag var nu tvungen att hitta en partner att tävla med.
För att genomföra ÖTILLÖ bör man ha erfarenhet av långa lopp som Ultra Marathons och/eller Iron Man, vara en bra simmare samt väl förberedd.
Nu var jag tvungen att hitta nån med de meriterna med endast drygt 1 månad kvar.
Jag hade tidigt en plats till tävlingen och hade tidigare under året pratat med Fredrik Bidevind om han var intresserad, då jag vet att han har hårt pannben, hyfsat jämn med mig på både löpning och simning samt erfarenhet från ÖTILLÖ 2015, andra Swimruns samt flertalet Iron Man. Men vi bestämde aldrig att vi skulle bilda par.
Men där och då i slutet av juli lyfte jag telefonen för att höra om han fortfarande var intresserad trots att det nu inte var mer än 1 månad att förbereda sig. Men med Nordenskioldsloppet, Ironman Frankfurt tidigare under året var han redo för ytterligare en hård tävling. Han behövde bara kolla kalendern där hemma, men det gick fort. Han ringde tillbaks efter 5 minuter taggad till tänderna.
Jag genomförde efter det AXA Fjällmaraton 4 augusti som också gick bra och knäna kändes bättre efter dessa tävlingar än de gjort innan.
Efter att ha vilat några dagar efter AXA så var planen att börja träna löpning ordentligt för första gången sedan i mars. Gjorde 2 träningspass om vardera 1 mil samt körde 2st swimrunpass i form av prolog till Utbrytarnas KM i Swimrun Sprint samt själva KM.
Kroppen höll fortfarande och formen förvånansvärt bra med tanke på den lilla mängd träning jag fått under året.
Men sen händer det som inte får hända… Med mindre än 1 vecka innan tävlingen vaknar jag med samma känsla i knäna som jag haft tidigare. Går och deppar hela veckan då magkänslan säger mig att det inte blir nån tävling. Inte bara för mig utan inte heller för Fredrik. Det är baksidan med att köra i lag. Blir en sjuk eller skadad drabbar det även ens partner.
Och ÖTILLÖ är inte vilken tävling som helst. Den vill man bara inte missa. Fick jag välja att bara köra en tävling om året skulle det vara den. Alla gånger!
Dyster och lite nedstämd tog jag det otroligt lugnt hela veckan och gick inte en meter i onödan fram till torsdagen då jag och Fredrik skulle ha vårt sista genrep i Brunnsviken för att slipa de sista detaljerna.
Sista genrepet var otroligt lyckat. Vi tränade mest i och urgångar och jag tror där och då vi lade grunderna till att vi samarbetade så bra under tävlingen senare.
När det sen äntligen blev dags att på söndagen dagen innan loppet att ge sig av till färjan ville jag inget hellre än att få en vecka till på mig att kurera. Men det var nu det gällde.
Väl på båten möter jag upp med Fredrik och då infinner sig ändå en riktigt skön känsla. Det är nåt med att vara på väg till en av världens tuffaste tävlingar.
Får även hjälp av Fredrik att preppa mina paddlar med alla sträckor, cut-offs och energy-stations. ÖTILLÖ:s Social Media journalist blev så fascinerad av konstverket att det hamnade på ÖTILLÖ:s Instagram.
Vi visste båda vad vi gett oss in på. Vi visste att det skulle bli en tidig morgon då klockan skulle stå på 04.15, det skulle bli kallt med 13 grader i vattnet, det skulle göra ont att avverka 65km löpning i tuff och ibland obanad terräng i våtdräkt och 10km simning med skor i ibland otroligt strömt och vågigt hav. Det skulle bli en lång hård dag!
Trots att väderprognosen såg bra ut med 9m/s nordliga vindar, vilket är positivt då vi skulle simma söderut var vi försiktigt skeptiska.
Vi hade samma prognos 2015 och det stämde inte för 5 öre.
Vi hade då alltid vågorna från höger och inte någon gång hade vi dem i ryggen. Och mycket riktigt, det visade sig vara så även i år.
Väl framme på Sandhamn hämtade vi snabbt upp Startkit med GPS, badmössa & Race Bib, och fick då reda på att vi inte fick bo på seglarhotellet där de flesta bor, middag och frukost serveras samt att starten går av stapeln där. Vi fick bo 7 min bort i ett Missionshus.
Men det var bara att bita ihop, ställa väckarklockan 25 min tidigare än planerat för att ta sig fram och tillbaks till frukost samt ner till starten igen. Men sen släppte vi den negativa tanken omedelbart för att fokusera på tävlingen och inte det låta det påverka den mentala förberedelsen. Fullt fokus på tävling.
I rummet packade vi sedvanligt upp all utrustning för att för 10:e gången kolla att allt var med samt drack det obligatoriska race-rödvinet och kollade på Narcos som precis släppts på Netflix innan vi somnade.
Race Day.
Klockan ringer 03.50 och Fredrik som hade räknat med att snooza 10 minuter, flyger bokstavligen upp ur sängen för att börja preppa. Jag är inte sen att haka på.
05.20 rör vi oss ner till starten utanför seglarhotellet.
06.00 går äntligen starten och vi har 1200m löpning innan det är dags för dagens första och längsta simning på 1750m.
Så fort mitt ansikte träffar vattenytan känner jag igen känslan från året. Det är så ruggigt kallt då man inte hunnit blivit varm från den korta löpningen utan fortfarande är frusen efter 40 minuters väntan i klippt våtdräkt runt kl 5 på morgonen.
Men det tar bara nån minut innan vi är inne i det. Planen är att jag simmar halva sträckan först och att Fredrik simmar den andra halvan. Vi simmar utifrån våra förutsättningar riktigt bra och det visar sig i efterhand att vi bokstavligen simmat fågelvägen.
Första simningen ska enligt racebriefing vara 1750, enligt Fredriks Garmin Fenix simmade vi 1760m. Galet bra!
 |
| Foto: Jakob Edholm, saxat från Ö till Ös Flickr |
Trots det var vi bland de sista upp ur vattnet. Vi hade 25/119 lag bakom oss. Inte helt bra, men med erfarenhet från förra året är det många extremt duktiga simmare med i tävlingen och i början av tävlingen mycket simning. Ju längre tävlingen går ju mer löpning blir det och där är vi betydligt starkare i jämförelse med fältet runt oss.
Upp ur vattnet efter första simningen på stela och kalla ben springer vi 860m innan vi ska simma 300m. Där dagens näst galnaste simning väntar visar det sig.
Det är min sträcka att simma längst fram, hoppar i, börjar simma, men vi kommer ingen vart. Vi ligger helt still i vattnet trots att jag simmar febrilt. Så sjukt strömt! Vi höll ett tempo om 3:04 min/100m i jämförelse till första simningen på 1750m där vi höll 1:56 in/100m.
Fredrik drog mig i benet och frågade ”vad är det som händer? Varför simmar du inte?”
Jag: Jag simmar så hårt jag kan, så jävla strömt! Kommer ingen vart!
Efter några ytterligare etapper så är vi helt klart inne i tävlingen. Det märks att vi känner varandra väl och att vår förberedelse inför loppet vart kort, men effektiv. Vi kommunicerade perfekt hela loppet, vilket är otroligt viktigt. Vid syn av vatten, ”på med badmössa”, ”upp med våtdräkt”, ”redo?” ”kalle!” (nytt begrepp för mig som inte gjort lumpen”).”Se upp för gren”, ”hopp” osv.
Vid ett tillfälle dock gick det riktigt fel och då ordentligt illa. Vi springer förbi en elstolpe som är förankrad i berget med en stålvajer ner i berget.
Jag hinner precis se vajern och på ren reaktion ducka, men hinner inte förvarna Fredrik som springer rätt in i vajern med huvudet och flyger bakåt rätt ner i backen och är ordentligt medtagen. Jag trodde för en kort stund att tävlingen skulle vara över för oss, men det visade sig att Fredriks pannben var hårdare än stålvajern. Så 1 min senare är vi på väg igen. Nu snart 3 veckor senare har han fortfarande ett stort rött streck över sin kala hjässa.
Vi höll sedan ett riktigt bra tempo, snabbt, men inte för snabbt för att riskera att vägga under dagen. Knäna höll hur bra som helst, tog en Alvedon och en Ipren var 3:e timme i förebyggande syfte.
Vi fungerade som team otroligt bra och delade på bördorna. Jag sprang oftast först och ”pacade” oss, medan Fredrik fick dra ett tyngre lass på simningarna. Planen var att i regel köra varannan simning med undantag för de längre som vi skulle dela på. De skulle jag starta och Fredrik som klockade simningarnas distans skulle dra mig i benet efter halva sträckan och vi skulle byta. Men det visade sig att vi inte simmade fågelvägen längre….. En simning skulle vara 970m, vi simmade 1400m p.g.a. otroligt starka strömmar.
Så då vi bytte efter 500m blev det att Fredrik fick simma betydligt längre på de långa sträckorna. Men båda är överens om att det var ett vinnande koncept för oss att dela på de långa simningarna.
Det fanns lag som i början simmade betydligt bättre än oss, men där en person drog på alla simningar.
Ett exempel på lag runt oss som var betydligt bättre simmare var Petter och hans partner. De simmade om oss för att vi sen skulle springa om dem. Efter några 100m in i nästa simning, vem kommer igen om inte Petter. Sen sprang vi om dem. Så där höll det på fram till Mörtö drygt 5h10min in i loppet. Efter den sträckan såg vi dem inte mer förrän vid målgången.
 |
| Foto: Jakob Edholm, saxat från Ö till Ös Flickr |
En annan fördel var att vi klarade kylan bättre. Fredrik låg bakom sin bror Andreas i 1400m i ”the pig swim” förra året kom upp skakandes, hackade tänder och hade svårt att springa. Det var kallt för oss även i år men inte i närheten av förra året. (trots att det inte var varmare i vattnet år), Lederna var lite stela så tempot var lite nedsatt vid löpningen direkt efter, men annars klarade vi kylan riktigt bra.
Men det var en av simningarna där det var extremt strömt. Vi blev varnade av en funktionär att sikta långt till höger om målet för att andra lag hade hamnat ordentligt på avdrift. Vi tog sikte riktigt långt till höger om målet, orimligt långt tyckte vi. Men det visade sig att vi fick kämpa rejält för att hålla upp kursen, och det slutade med att vi hamnade ca 150m fel och fick kämpa mot strömmen för att komma fram till mål. Den sträckan som är mellan Morto klobb och Kvinnoholmen mätte 1760m på Fredriks klocka istället för 1400m enligt racebrief.
 |
| Foto: Jakob Edholm, saxat från Ö till Ös Flickr |
Nu var den värsta simningen avklarad och det var bara en simning om 970m innan det snart skulle bli dags för de beryktade 20km på Ornö. Det var denna simning på 970m mellan Kymmendö och Getskär som blev Fredriks nitlott som jag nämnde tidigare. Jag började i vanlig ordning och vi bytte efter 500m. Fredrik kämpade febrilt och väl iland såg han helt tagen ut och kollade på klockan. Vi hade simmat 1400m. Sjukt!
Efter 7h44min är vi nu framme på Ornö och beslutar oss för första gången under tävlingen att ”cabba” ner våtdräkten från överkroppen för att undvika att bli överhettade. För det som hade varit en skön molnig dag och perfekt för löpning hade skiftats till gassande sol. Alla som nån gång sprungit i en våtdräkt vet att det är sämsta tänkbara väder för det.
Vår ”game plan” var att springa på 2h vilket blir strax över 6min/km på de 19,7km och att gå i alla brantare backar för att spara på benen och orka trycka på när det var platt.
En erfarenhet jag tagit med mig från tidigare Ultra Marathons och Fredrik hade använt samma taktik på förra årets ÖTILLÖ. Det visade vara helt rätt. På Ornö sprang vi om 5st par och kände oss starka.
Vill ni se det på film finns det 9:22:49 in i ÖTILLÖ The Swimrun World Championship - LIVE 2016
Vi sprang t.o.m. om min ruggigt duktiga partner från Koster Swimrun 2015, Jon Thorp.
Det visade sig senare att han hade haft magsjuka dagarna innan loppet och nu hade haft kraftig intensiv kramp under hela loppet och var oförmögen att springa längre när vi passerade.
Men det står inte i resultatlistan Jon Thorp!
Under Koster Swimrun 2015 sprang han på lätta ben och nynnade på refrängen till Petters ”En liten Snubbe” medan jag gick låg på rött med andnöd och hade svårt att hänga med.
Med trötta värkande ben, vader, knän, lår och mage hade vi nu avyttrat de mytomspunna 20km på Ornö på 2:04. Men vi kände oss båda mentalt pigga och hade fortfarande energi kvar.
Nu hade vi 11 etapper kvar, men korta. Den längsta simningen var 350m och den längsta och avslutande löpningen 3500m.
 |
| Foto: Jakob Edholm, saxat från Ö till Ös Flickr |
Efter en stund nådde vi fram till en 100m simning mellan Långbäling och Mellankobbarna. Vi hoppar i och börjar simma rakt fram. Helt plötsligt vrider sig hela kroppen av så starka strömmar att huvudet pekar åt vänster och benen åt höger. Vi ligger på bredsida och ska rakt fram. Starkaste strömmarna jag upplevt och isande kallt var det.
Kollade ner på botten och såg att t.o.m. sjögräset låg slickat mot havsbotten. Vi blev tvungna att simma horisontellt för att inte åka med strömmen till Muskö.
Vid det här laget hade vi släppt tanken på sub 11h, men hade ändå Utbrytarnas klubbrekord på 11.17 inom räckhåll.
Vi simmade och sprang 4 etapper innan det var dags för den avslutande löpningen. Här var vi bra trötta, men samtidigt så nära.
Klubbrekordet fanns i sikte, men vi var tvungna att trycka på för att det skulle gå hela vägen vilket vi gjorde efter bästa förmåga då vi då vart ute i över 11h.
Nu var vi nära och det var bara sista backen upp på några 100m, då hör jag Fredrik säga. Vi går!
Lätt för han att säga som innehar klubbrekordet tillsammans med sin bror!
Vi går inte nu, du får bita ihop den sista biten säger jag, och det gör vi båda och passerar mållinjen efter 11h16min28s och med betryggande marginal till klubbrekordet på 11h17min51s.
Vill ni se målgången live finns den på ÖTILLÖ:s officiella kortfilm.
Ruggigt skön känsla att äntligen vara i mål.
Efter målgång kunde vi avnjuta en riktigt bra buffé med både champagne och ÖTILLÖ:s egna öl.
 |
| Foto: Nadja Odenahage, saxat från Ö till Ös Flickr |
För er som inte provat. Champagne smakar bättre efter ha sprungit och simmat i över 11 timmar.
Tack Fredrik Bidevind för ett grymt race och outstanding teamwork och stort tack till Mikael Lemmel och Mats Skott och ert team för ett arrangemang i världsklass!
//Kim Quarnström
