Insåg efter att ha köpt racercykel inför KM att jag ju nu
inte längre hade någon bra ursäkt att INTE pröva på Triathlon, så någon av de
sista semesterkvällarna efter någon av de sista semesterölen så hade jag plötsligt
bekräftelse på en anmälan i mailkorgen. Var inte så många veckor till
förberedelser, men jag trodde väl kaxigt nog att man skulle kunna ta sig runt
på det man hade. Tränade dock på växlingarna, säkert till grannarnas munterhet:
simma 25 m i poolen för att bli lite blöt, upp på garageuppfarten för att
kränga av sig våtdräkten, på med tröja, cykelskor, hjälm, upp på hojen för att
köra ett varv runt gården, tillbaka, av med cykelskorna och hjälmen, på med
löparpjucksen, och så ett varv till på gården…allting två gånger... :-)
Sprinten utgjordes av 750 m simning, 18,7 km cykling och 4,9
km löpning (+ lite lubbande i växlingszonen tror jag). Race day var söndag 25/8
så jag hade hållit igen lite med caipirinhan på 40-årskalajset kvällen före… Möttes
vid Stadshuset av en låååång incheckningskö som knappt rörde sig. Hittade till
slut bokstaven R där jag skulle hänga, men det var helt fullt där så jag tänkte
att jag fortsätter in på S, det märker nog ingen. Bara det att jag ju tillhörde
den sista gruppen med manliga deltagare, så det blev rätt uppenbart att jag var
en ulv i fårakläder…
15 min före start var det briefing på stadshuskajen och
glada tillrop. Visade sig vara rätt många debutanter när speakern frågade. Har
ju ingen erfarenhet av större simtävlingar än KM, men jag insåg att det var
klokt att backa för att inte få en spark i skrevet i första simtaget. Blev ändå
väldigt trångt när starten gick och alla bytte från vertikal- till horisontalläge.
Kunde väl efter 100 m sträcka ut lite mer i bröstsimmet, men fick då en rejäl
spark på handen…glad att den inte träffade på det andra stället… Fick dock
efter det ganska fritt vatten och det kändes bra när jag insåg att jag hela
tiden tog placeringar, även på en del som crawlade.
Hade ju egentligen bara som mål att ta mig runt hela banan
och känna på det här med triathlon, trodde att 1:50 nog var realistiskt och att
jag skulle vara nöjd om jag gick under 1:45. Men rätt snart var simningen
avklarad, man klättrade lite halvgroggy uppför trappan vid kajen och skulle
sedan springa till cykeln. Precis då kände jag tävlingsdjävulen gripa tag i mig
och jag började försöka plocka placeringar längs den blå mattan. Kom fram till
cykeln ok, men sedan visade orutinen sig när jag glömde ta av chippet först
(fastän jag repeterat det som ett mantra innan) och fick svårt att komma ur
våtdräkten. Plockade och donade med tröja, hjälm, strumpor och skor, nummerlapp
och klocka, men glömde glasögonen när jag sprang iväg med cykeln…
Fick då iaf slänga en blick på min Garmin och såg att det
inte fullt hade gått 25 min, inklusive växlingen. Var nu full med adrenalin, så
när jag slängde mig upp på cykeln trampade jag iväg i fullfart och svepte
snabbt förbi den ene efter den andre. Kul tills man kom fram till Västerbron…där
fick jag känna på mjölksyran, men efter krönet kändes det bra igen och jag
fortsatte ligga på. Hade väl hoppats snitta på 27-28 km/h, men låg stadigt över
30 så jag förstod att det gick rätt bra med mina mått mätt och började snart
inse att under 1:40 totalt borde vara möjligt. Hade gott om krafter även andra
milen så nu började det kännas lovande. Enda bekymret var att det lät så
konstigt under ena skon och det kändes inte som att jag hade riktig kontakt med
pedalen…
Mycket riktigt visade det sig när jag kom in till växling
att clipset hade börjat lossa från skon, vilket gjorde det stört omöjligt att
få loss skon från pedalen!! Arrrgh! Blev passerad av flera som jag precis
spurtat förbi, och till slut slet jag i en svordom till skon så att skruvarna
for åt alla håll och kedjan samtidigt hoppade av. Sprang haltande in i
växlingsområdet, bytte ändå någorlunda smidigt till löpargrejerna och gav mig
försiktigt iväg för att inte dra hamstringen i första stegen. Kändes väldigt
stelt första km, men då var man på väg upp mot slottet, lite vätska vankades
och jag tittade på klockan igen. Såg att det inte borde ha gått mer än ca 1:10,
så då fanns ju plötsligt chansen att gå under 1:30...
När man vänt runt slottet en gång till så förstod jag att
det fanns en bra chans, och jag ökade lite försiktigt. Fick då höra någon annan
bakom mig som också ökade takten och adrenalinet strömmade till igen. Vek upp
sida vid sida med honom på Slottsbacken och hörde någon åskådare ropa ”Här blir
det spurtstrid!”. Kände mig nöjd när jag i toppen på backen hängt av medtävlaren
och passerat en liten klunga för att få upploppet för mig själv och spurtat
lite till in i mål, påhejad av speakern. Trevlig avslutning på debuten, och
1:28:40 kändes som en helt ok tid jämfört med vad jag trott innan. Och hela
grejen var ju hur rolig som helst! Hade kanske fixat dubbla distansen, men HUR kan
man göra detta gånger ÅTTA och lite till!! I am deeply impressed av er Järnmän!
/Niklas, the Paperman
3 kommentarer:
Bra kört Niklas och ännu bättre skrivet! Visste inte att det fanns så mycket ilska i den där kroppen, skakande läsning.
jag gillar att inläggen alltid åtföljs av en bild på dig med medalj
Kul läsning! Grymt ambitiöst med växlings träningen... Du beskrev det så väl att jag såg hela skådespelet framför mig och skrattade gott. Helt suveränt. Stark prestation, bra tid och framförallt roligt att du fått mersmak. Tror inte du behöver vara så orolig för IronMan distansen, den stora skillnaden är att du då aldrig spurtar... Tror vi får se dig i Kalmar var det lider. Ses på onsdag. // Bergman
Skicka en kommentar