tisdag 27 augusti 2013

Stockholm Triathlon - a beginner's perspective

Känns efter dessa fantastiska inlägg om Ironman-dramatik och Revansch lite futtigt att rapportera från Stockholm Triathlons gubbdistans (snällt nog kallad ”sprint”)…men alla är vi barn i början…och gubbar på slutet… ;)

Insåg efter att ha köpt racercykel inför KM att jag ju nu inte längre hade någon bra ursäkt att INTE pröva på Triathlon, så någon av de sista semesterkvällarna efter någon av de sista semesterölen så hade jag plötsligt bekräftelse på en anmälan i mailkorgen. Var inte så många veckor till förberedelser, men jag trodde väl kaxigt nog att man skulle kunna ta sig runt på det man hade. Tränade dock på växlingarna, säkert till grannarnas munterhet: simma 25 m i poolen för att bli lite blöt, upp på garageuppfarten för att kränga av sig våtdräkten, på med tröja, cykelskor, hjälm, upp på hojen för att köra ett varv runt gården, tillbaka, av med cykelskorna och hjälmen, på med löparpjucksen, och så ett varv till på gården…allting två gånger... :-)

Sprinten utgjordes av 750 m simning, 18,7 km cykling och 4,9 km löpning (+ lite lubbande i växlingszonen tror jag). Race day var söndag 25/8 så jag hade hållit igen lite med caipirinhan på 40-årskalajset kvällen före… Möttes vid Stadshuset av en låååång incheckningskö som knappt rörde sig. Hittade till slut bokstaven R där jag skulle hänga, men det var helt fullt där så jag tänkte att jag fortsätter in på S, det märker nog ingen. Bara det att jag ju tillhörde den sista gruppen med manliga deltagare, så det blev rätt uppenbart att jag var en ulv i fårakläder…

15 min före start var det briefing på stadshuskajen och glada tillrop. Visade sig vara rätt många debutanter när speakern frågade. Har ju ingen erfarenhet av större simtävlingar än KM, men jag insåg att det var klokt att backa för att inte få en spark i skrevet i första simtaget. Blev ändå väldigt trångt när starten gick och alla bytte från vertikal- till horisontalläge. Kunde väl efter 100 m sträcka ut lite mer i bröstsimmet, men fick då en rejäl spark på handen…glad att den inte träffade på det andra stället… Fick dock efter det ganska fritt vatten och det kändes bra när jag insåg att jag hela tiden tog placeringar, även på en del som crawlade.

Hade ju egentligen bara som mål att ta mig runt hela banan och känna på det här med triathlon, trodde att 1:50 nog var realistiskt och att jag skulle vara nöjd om jag gick under 1:45. Men rätt snart var simningen avklarad, man klättrade lite halvgroggy uppför trappan vid kajen och skulle sedan springa till cykeln. Precis då kände jag tävlingsdjävulen gripa tag i mig och jag började försöka plocka placeringar längs den blå mattan. Kom fram till cykeln ok, men sedan visade orutinen sig när jag glömde ta av chippet först (fastän jag repeterat det som ett mantra innan) och fick svårt att komma ur våtdräkten. Plockade och donade med tröja, hjälm, strumpor och skor, nummerlapp och klocka, men glömde glasögonen när jag sprang iväg med cykeln…

Fick då iaf slänga en blick på min Garmin och såg att det inte fullt hade gått 25 min, inklusive växlingen. Var nu full med adrenalin, så när jag slängde mig upp på cykeln trampade jag iväg i fullfart och svepte snabbt förbi den ene efter den andre. Kul tills man kom fram till Västerbron…där fick jag känna på mjölksyran, men efter krönet kändes det bra igen och jag fortsatte ligga på. Hade väl hoppats snitta på 27-28 km/h, men låg stadigt över 30 så jag förstod att det gick rätt bra med mina mått mätt och började snart inse att under 1:40 totalt borde vara möjligt. Hade gott om krafter även andra milen så nu började det kännas lovande. Enda bekymret var att det lät så konstigt under ena skon och det kändes inte som att jag hade riktig kontakt med pedalen…

Mycket riktigt visade det sig när jag kom in till växling att clipset hade börjat lossa från skon, vilket gjorde det stört omöjligt att få loss skon från pedalen!! Arrrgh! Blev passerad av flera som jag precis spurtat förbi, och till slut slet jag i en svordom till skon så att skruvarna for åt alla håll och kedjan samtidigt hoppade av. Sprang haltande in i växlingsområdet, bytte ändå någorlunda smidigt till löpargrejerna och gav mig försiktigt iväg för att inte dra hamstringen i första stegen. Kändes väldigt stelt första km, men då var man på väg upp mot slottet, lite vätska vankades och jag tittade på klockan igen. Såg att det inte borde ha gått mer än ca 1:10, så då fanns ju plötsligt chansen att gå under 1:30...

När man vänt runt slottet en gång till så förstod jag att det fanns en bra chans, och jag ökade lite försiktigt. Fick då höra någon annan bakom mig som också ökade takten och adrenalinet strömmade till igen. Vek upp sida vid sida med honom på Slottsbacken och hörde någon åskådare ropa ”Här blir det spurtstrid!”. Kände mig nöjd när jag i toppen på backen hängt av medtävlaren och passerat en liten klunga för att få upploppet för mig själv och spurtat lite till in i mål, påhejad av speakern. Trevlig avslutning på debuten, och 1:28:40 kändes som en helt ok tid jämfört med vad jag trott innan. Och hela grejen var ju hur rolig som helst! Hade kanske fixat dubbla distansen, men HUR kan man göra detta gånger ÅTTA och lite till!! I am deeply impressed av er Järnmän!

/Niklas, the Paperman

3 kommentarer:

Basso sa...

Bra kört Niklas och ännu bättre skrivet! Visste inte att det fanns så mycket ilska i den där kroppen, skakande läsning.

Bidevind sa...

jag gillar att inläggen alltid åtföljs av en bild på dig med medalj

Chairman sa...

Kul läsning! Grymt ambitiöst med växlings träningen... Du beskrev det så väl att jag såg hela skådespelet framför mig och skrattade gott. Helt suveränt. Stark prestation, bra tid och framförallt roligt att du fått mersmak. Tror inte du behöver vara så orolig för IronMan distansen, den stora skillnaden är att du då aldrig spurtar... Tror vi får se dig i Kalmar var det lider. Ses på onsdag. // Bergman