söndag 12 juli 2015

Race report: Stockholm aquathlon eller bajsnödig på Djurgården

För några år sedan, strax efter att jag gått min första crawlkurs började jag snegla på aquathlon. Men jag tänkte nog fortfarande att först måste jag köra en Ironman innan jag vågar mig på de längre distanserna. Vad jag minns så fanns det ingen större tävling förrän förra året då Stockholm aquathlon slog upp dörrarna på riktigt. Men då kom något annat i vägen

Anmälan i år blev en spontananmälan efter Långholmen Swimrun då Lindberg meddelade att han skulle anmäla sig (hybris efter vår podiumplats). Sagt och gjort så var vi anmälda till 5km simning och 21 löpning, efter ett inlägg på Utbrytarnas Facebook fick vi med oss Kim också. Björn med fru hade redan anmält sig till den "korta" simningen 2+21km. Och det är ju så kul på de här tillställningarna för det är alltid folk man känner, känner igen eller har träffat förut. Klubben för inbördes beundran eller bara ett gäng sköna människor med liknande endorfintörst. Jag såg ett par välbekanta ansikten från Training day med human ambition, delar av Björns entourage med triathlonstjärnan Thorén och grymma simmerskan Madde, medtävlande från Långholmen mfl

Loppet gick med start och mål vid Sjöhistoriska där simningen gick i bajsvattnet i kanalen i riktning mot Lidingö, för att efter 2,5 km vända och simma tillbaka. För egen del gick simningen långt över förväntan och kom in strax under 90 minuter. Kim och Limpan var inte långt efter men hade navigerat lite snett och Limpan hade varken läst in sig på banan eller lyssnat på instruktionerna av arrangörerna innan loppet så han tog en (onödig) extrasträcka. Jag trodde dock att Kim var före mig hela loppet.



Löpningen bestod av en slinga på tre varv a 7km runt kanalen. Alltså en ganska skön löpning med ytterst få motlut vilket passade bra efter en lång simning och ganska lite löpträning. Det gav också goda möjligheter att hålla koll på konkurrensen, men jag lyckades aldrig se Kim och hela loppet sprang jag och tänkte att "fan vad bra han simmat". 

Efter första varvet dyker jag på mitt största fan på tävlingsscenen - Limpans farsa. En trogen framhejjare av Utbrytare runt hela världen. 

Efter ytterligare ett halvt varv känner jag hur magen är på väg att säcka ihop och tankarna for osökt till Kalmar förra året. Men inför det här loppet hade vi inte knaprat Immodium, varför känslan av ett skyddat buskage eller toalett lockade allt mer efter varje sekund. Alltför många turister och söndagsflanerare gjorde det dock svårt att vara ostörd. Men ni vet när man blir så där skitnödig att enda lösningen för att inte skita på sig är att stanna. Korsa benen. Och klämma ihop skinkorna för kung och fosterland. Allt för att inte bli ihågkommen som bajsmannen på aquathlon. Efter ett tag släpper trycket och jag känner att jag kanske kan springa vidare igen. Men efter några hundra meter är det dags igen, mitt i någon form av kanadagässparad.

Och jag börjar känna att det här är fan kört, jag kommer skita på mig och få springa sista halvan nedbajsad. Efter ytterligare några vändor med korsade ben och ihopklämda skinkor är jag så desperat att jag nästan sätter mig mitt på gångvägen men då är jag framme vid Djurgårdsbron och ser en funktionär och mina förhoppningar om en toalett växer. Tyvärr hade de inte tagit höjd för deltagare som höll på att bajsa på sig utan jag får besked om att försöka ta mig framåt och mot Sjöhistoriska där det "borde" finnas en toalett. När jag med myrsteg krupit mig fram över bron så ser jag att de håller på att öppna en resturang för dagen och ropar frågande, med växande desperation i rösten, om de inte har en toalett jag får låna. Jo, det ska visst gå bra får jag veta varpå jag flyger ner till restaurangen och i luften kliver jag ur dräkten ner till midjan (så att jag är redo på väg ner mot toalettstolen) och hoppar i och gör det jag behöver. Det var mitt BÄSTA moment den dagen. Tveklöst. 

Efter det återstår ca 10 km löpning men de går förhållandevis omärkta förbi. Vi Utbrytare som körde långa sträckan slutar topp tre tror jag. Fast från slutet. Men det gör inget - jag kände mig som en vinnare ändå. Och jag kände mig ren!

Loppet var en trevlig upplevelse annars, fin sträckning. Men ett ganska kass arr eftersom all fika och post-race bullar var bortplockade när den bakvända eliten gick i mål. Kör gärna om ni funderat på det, men swimrun är MYCKET roligare.


Inga kommentarer: