söndag 11 september 2011

Race Report Ö-till-Ö 2011

Den 17 Augusti fick jag ett mess från Basso "Grattis! Du är nu anmäld till ötillö. The thoughest one day race in the world." Tidigare samma dag hade Basso ringt och meddelat att Fuchsen var skadad och en ersättare behövdes. Efter snabb check med Direktör Danielson, www.bamba.se överlevde tydigen en och en halv dag utan undertecknad så svaret blev givetvis, blixtsnabbt - Ja! Senare samma kväll kändes smaken av det svaret inte riktigt lika bra när jag kollat, eller snarare studerat denna fantastiska film http://vimeo.com/15469513 om förra årets race. Även om jag sen tidigare var ytligt bekant med loppet hade jag nu en betydligt bättre förståelse om vad det här loppet innebar, en förmodad 13 timmars dag i våtdräkt, nedkyld i kallt vatten och typ 40 ned/uppstigningar ur samma kalla vatten ett moment som suger musten ur en... Blandat med 55km löpning i helt obanad terräng iförd tjock våtdräkt. Men samtidigt vilket häftigt lopp, från Sandhamn till Utö av egen maskin och vilket äventyr.

Med den korta tid vi som lag hade i anspråk angrep vi racet på helt rätt sätt, vi bestämde att vi skulle gå "light and clean" inga krusiduller vad gäller utrustning. Valet föll på handpaddlar och en "dolme" mellan benen för att få upp skor och röv i vattenlinjen. Efter att ha provat lite midjeväskor föll valet på våra skidmidjebälten, vi bar varsin med dryck/bars och lite kraffs (kartor) som tävlingsledningen tvingat på oss. Jag körde med löparskor (fanns inte tid att prova ut något annat), Basso hade sedan tidigare provat ut ett par lättare skor i vattnet (typ Icebug) med bra grepp på sten och klippor. Vid två tillfällen före D-day hann vi mötas upp hemma hos mig för en löptur till Gömmaren. Vi simmade kors och tvärs över sjön, tränande uppstigningar blandat med löpning. Vi körde med handpaddlar, utan paddlar, med dolme, utan dolme. Vi blev mer och mer övertygade om att vi valt rätt utrustning. Vi var ett komiskt och udda inslag i villa idyllen när vi sprang till och från sjön i våtdräkt, simglasögon runt halsen, paddlar och dolme hängandes på midjebältet. Lika rädd som jag var för att möta någon förälder från skolan, lika skönt tyckte Basso det var att vara på bortaplan... Basso slaktade sin IronMan våtdräkt vid knän och armar för att bättra anpassa den till löp momentet, jag köpte en beggad Sailfish Attack och lät saxen göra samma jobb på den. Ni som vet var såna här våtdräkter kostar förstår att det inte känns helt bekvämt att sätta saxen i gummit. Nu var vi helt klara för race.

4 September

Blir upplockad av Basso före lunch för färd till Saltsjöbaden, en chartrad båt väntar för vidare transport till Sandhamn. Ombord är samtliga 200 deltagare och ett gäng funktionärer. Precis som på IronMan flackar blicken för att leta efter dom där goa något för runda människorna man kan identifiera sig med, och som man brukar se på klassikerloppen. Men här precis som på IM lyser dom med sin frånvaro, jag tänker att dom flesta på båten tycker nog att det är helt ok att springa i villa området i våtdräkt och att minst 25 timmar i veckan i träningskalendern är fullt normalt. Vi hälsar och snick-snackar med familjen Rosenqvist och även den gode Åberg är med på båten. Att vi trots allt känner lite folk måste väl ändå innebära att vi Utbrytare börjar bli en del av endurance Sverige. Väl på plats i Sandhamn blir vi mottagna med handskakning av tävlingsledning. För att citera Basso: - precis så där familjärt och proffsigt man vill att det skall vara. Incheckning och tävlingsledningen prickar av att vi har godkänd utrustning. Pre Race möte, pasta middag på hotellet, sista genomgång av prylarna och hopp i säng. Pulsen rusar lite och är onaturligt hög vilket gör att det inte är helt lätt att somna.

Raceday

Fukost 04:30, skönt att slippa carbo-load och gel som man tryckt ned dom senaste dagarna! Nervöst precis som det skall vara... Vi är trots allt trygga med den utrustning vi valt och känner oss åtminstone inte oroliga för den biten. Ödmjukt ställer vi oss långt bak i den klunga som skall ge sig av, starttiden är flytande mellan 05:45 och 06:15 för att vi skall slippa krocka med finlandsfärjan. Bara en sån dimension intygar att den här tävlingen är annorlunda från allt man gjort tidigare. Prick 06:00 bränner tävlingsledningen av startkanonen. 1200m löpning ner till stranden, vi lufsar på och kroppen börjar vakna. Jag kommer ner till stranden med Basso tätt bakom, instinktivt känner jag att vi skall gå i till vänster på stranden för den 1650m långa simningen till Vindalsö, en fet skogsdunge kommer i vägen jag ändrar löp riktningen och vi hamlar till höger på stranden. Snart inser jag att det är ett stort misstag då sjön ligger på kraftigt snett vänster framifrån. Det var sannerligen inte lätta förhållande denna dag med 10s/m i motvind med 14s/m i byarna. Jag blir chockad i vattnet, vågorna känns grymt höga och vi har svårt att se varandra även fast vi bara är några meter isär. Vi simmar och simmar men känslan är att vi står stilla i vattnet. Äntligen siktar vi en ö, vi försöker ta oss upp och den här ön är synnerligen besvärlig att just ta sig upp på, vi halkar och kanar på klipporna och det känns som en evighet innan vi har fått av oss paddlar, huva, simglasögon, dolme och fast mark under fötterna. Vi går 20 m och inser att ön tar slut... Vi har helt enkelt drivit så långt till höger att vi strandat in på en liten sten ö som vi egentligen borde simmat förbi på utsidan. Ytterligare några lag har gjort samma misstag som vi, medan de mer rutinerade lagen har simmat förbi. Tiden rinner på, vi får på oss utrustningen och kastar oss i vattnet för att simma de sista 300-500m som återstår. Äntligen framme, jag har inte full koll på hur lång tid det tog men i lugnt vatten hade vi gjort den här sträckan på 30min nu hade vi säkerligen hållit på i betydlig mer än en timma. Vi hade inte många lag bakom oss efter den första simningen. Vi blev dock inte alltför stressade utan jobbade oss successivt in i loppet. Vi sprang över klippor, på stenblocks-stränder och genom snårig skog. Ganska snart insåg man vilken terräng man hade att göra med under resten av dagen. Den långa simningen följdes av några kortare i lite lugnare vatten och det började kännas som att vi simmade på något bättre än under inledningen. Människor i våtdräkt, många med simhuvan fortfarande kvar på huvudet pratade franska, tyska, engelska och svenska i skogen. Vi passerade en del lag, vi kände oss starka. Ömsom sprang ömsom simmande, vi kom till en ny långsimning 1000m till Käckskär. Samma känsla igen, simma vi i sirap eller... lag som vi passerat på löp momentet simmade om oss. Vi som trodde att simningen skulle vara vår styrka. Basso och jag fick svårare och svårare att hålla ihop i vattnet. Ofta kom vi långt ifrån varandra och vi lade tid och energi på att samla ihop oss istället för att bara mata på framåt. Navigeringen i vattnet var också ett stort problem för oss båda, vi hade stora svårigheter att från det vågiga vattnet se vart vi skull ta vägen. Tjugo i tolv kom vi till första "course close check point" med 20 min tillgodo. Vi hade hoppats på att ha betydligt mer marginal, trots att vi var 5 tim o 40 min in i racet kände vi oss fräscha och starka men frustrerade över att tiden runnit iväg. Efter att vi tryckt i oss vätska, fyllt på midjebälten och mulat ner mackor och bananer i gommen satt vi fart mot Nämndö. Den här löpningen var 7km och känslan den samma som tidigare vi passerar lag under löpningen, de lag vi passerar börjar se slitna och plågade ut. Vi springer på, än så länge utan problem med uthålligheten. Emellanåt, som nu, är terrängen betydligt vänligare, vi fumlar med grindar till fårhagar, springer på snälla stigar och grusvägar. Vi springer igenom både Bullerbyn och Saltkråkan samtidigt, - vi springer rakt genom "gammel" Sverige, utbrister Basso. Det är grymt det är idylliskt och det är en Skärgård åtminstone jag inte riktigt mött tidigare, trots att man är Stockholmare och varit i Skärgården oändligt många gånger. På Mörtön, tror jag, signalerar Basso för kramp(insidan lår), jag pular upp en gel i farten som Basso trycker i sig. Jag vet sen halv IM på Tjörn att när Basso får kramp är han långt ifrån hängandes på repen, efter första krampen kan han fortsätta i timmar. Dessutom är det han som håller farten på dom här löpningarna och han tycks inte ha några större problem. Vi springer på och kommer fram till det alla kallar mardrömssimningen. Ettusen fyrhundra meter från Mörtö Klobb till Mörtö Bunsö, dom senaste veckorna har vi skojat friskt om den här passagen, då vi tävlat om vem som bäst kan likna en kille från 2010 års race video (ovan). Vattnet är strömt, hela Östersjön ligger på, och med dagens vindförhållande är vi medvetna om att det blir extra tufft. Vi står på en högklippa och blickar ut, utsikten är fantastisk för inte säga storslagen, och man ser några lag utspridda i vattnet som små prickar och två båtar från tävlingsledningen bevakar fjärden. Vi hasar, ömsom klättrar ner för klipporna menads jag försöker suga ur information om vilken punkt vi skall simma mot från ett lag vi just kommit ifatt. Tillslut hittar vi tävlingsledningens gula flagga på en av öarna i fjärran. Jag tittar på klockan, den är strax före ett, nästa gate close är 14:30 och den skall vara på andra sidan. Känslan är positiv och vi har sprungit ifatt tid, även om simningen tar 45 min bör vi utöka vårt avstånd till snöret. Vi hoppar i och simmar som i ett vakuum, vi kommer långt ifrån varandra flera gånger. Tävlingsledningens instruktion om en säkerhetsmarginal på 10 meter känns som ett skämt då vi oftast är 50 meter eller mer ifrån varandra. Mitt ute på fjärden blir vi nästan överkörda av en segelbåt men tävlingsledningen uppfattar faran och kommer med en av sina ribbåtar till skydd. Vi simmar och känner oss ensamma långt där ute, en gemensam nämnare på den långa simningarna är även illamående. Vi blir helt enkelt sjösjuka när vågorna kastar omkring oss som barkbåtar. Land kommer allt närmare, men vi kommer ändå aldrig fram. Tillslut når vi klipporna, klockan har tickat till en bit efter två, en sträcka som vi normalt alltså gör på mindre än 30 min har nu tagit 70min. Basso har kramp i vaden och jag hjälper till med att lägga tryck bland stenarna i vattenlinjen, den positiva känslan vi hade när vi hoppade i på andra sidan har nu hastigt förbytts mot kris. En snäll funktionär ger oss kexchoklad och berättar att check pointen är 2.5km bort i skogen. - Fan, det börjar bli kris på allvar... jag trodde vi var framme, men nu skall vi ytterligare 2.5km genom terrängen och dessutom vada över en passage till nästa ö. Vi skyndar oss och kommer ifatt herr och fru Rosenqvist i skogen vi har sprungit och simmat förbi varandra under hela dagen. Men på den stora fjärden har dom och andra lag simmat om oss utan att vi ens märkt det. Vi lubbar allt vi orkar och klarar check pointen med någon minut till godo. Vid check pointen sitter minst tre lag som gett upp, vi mular i oss allt vi kan inklusive en näve gott o blandat och lubbar vidare ned till stranden för en kort 200m simning till Kymmendö. På Kymmendö möter vi dagens absolut tuffast terräng, de 1700m måste ha tagit hur lång tid som helst, på en hal brant berghäll vurpar jag och skrapar ben och arm men i övrigt helt utan fara. När vi äntligen kommer fram till vattnet är det dags för en ny lång simning, 1000m till Getskär. Fjärden ligger i lä och vattnet känns som en swimmingpool jämfört med vad vi sett tidigare. Vi paddlar på men känslan består, det går sakta alltför sakta. Ute på fjärden ett par hundra meter från land har Krister sin första riktiga svacka, han är nedkyld, vaden krampar och är allmänt illamående. Vi har båda redan tidigare insett att vi aldrig kommer att hinna till nästa check-point, en följe båt pratar med oss och är generösa nog att slänga skalade bananer i Östersjön som åtminstone jag glupskt sätter i mig. När Kristers kramp inte släpper har vi inget annat att välja på än att kliva i båten som vänligt kör oss direkt till Utö. Efter 9 timmar och 30 minunter satt vi med ruggigt blandade känslor i båthytten, in-snurrade i filtar medan värmen sakteliga återvänder till kroppen, kände vi frustration blandat med besvikelse. Även om vi just hade en svacka är det inget snack om att vi hade kraft att fortsätta i flera timmar till, vi föll på att vi helt enkelt inte var snabba nog, framför allt på de långa simsträckorna tappade vi massor med tid. Ö-till-Ö hade besegrat oss. Surt. I de tuffa förhållandena som rådde var vi dock inte ensamma, 37 av de 96 lag som kom till start mötte samma öde. Vi kom faktiskt längre än Colting.

Efter ett par dagars reflektion har vi båda samma känsla. Ö-till-Ö är det häftigaste lopp vi gjort. Hade vi klarat det, hade det kanske till och med toppat IronMan. Ett unikt lopp i en unik miljö. Vi är fast beslutna att försöka igen. Första och andra placeringar på Utbrytar KM i simning var inget att luta sig mot. Vi måste både förbättra oss i sim momentet, och det rejält. Simning i öppet vatten är som att gå från pisten till off-pist i skidbacken. Det är en helt annan utmaning, något som vi inte fullt ut behärskade. På de långa simningarna var det tydligt att vi inte var tillräckligt samspelta och nästa gång skall vi göra som många andra lag, ha en lina emellan oss samt vara mer rutinerade i navigeringen.

Nästa gång simmar vi ända fram till Utö, oavsett de yttre förutsättningarna.

Nu har jag skrivit, även om många intryck förblir onämnda, den längsta race rapporten i Utbrytar historien, så jag förutsätter att nån, åtminstone nån, lämnar en kommentar... :-). Slutligen, även om jag fortfarande är besviken och skamsen är jag tacksam att Basso frågade om jag ville hänga på. - Tack Basso,det var grymt! / Bergman

9 kommentarer:

Peter Kaz sa...

Otroligt vad ni klarade av i den blåsten. Jag som aldrig vågat prova långa multisportsträckorna då det verkat ta över 8 timmar, kanske dags att tänka om. All heder till er även om ni inte kom imål för egen maskin.
/Peter

limpan sa...

Basso/Bergman, jag måste säga att er story griper mig. Dels för att du, Bergman, beskriver loppet på ett helt fantastiskt sätt, det känns som man var med. Dels för att jag verkligen lider med er att ni dessvärre inte fullföljde tävlingen. Men likväl, jag tycker er prestation är enastående! Ni hör också kille i videon, som gjorde sin första Iron Man i somras, det var ingenting mot detta. Och det året verkar ju förhållandena ha varit lysande jmft med årets.

Som ni vet brukar jag ju kunna sticka ut hakan, och tror att jag ska klara det mesta (kommer väl iofs ganska långt på), men detta känns kanske i jävligaste laget. Jag måste ju prova nån gång. Jag är grymt impad av er insats! Är helt övertygad om att ni klarar det nästa gång, med lite bättre förhållanden. Detta är vad jag kallar riktiga Utbrytare...!!!

Munther sa...

Otrolig insats! Vilket var jobbigast, rapporten eller ö-till-ö?
:)
/ L

Berra sa...

Vi får nog ta in rapporten bland klubbrekorden, inte främst för längden utan för närvarokänslan. Jag blev helt matt bara av att läsa den...Grymt av er att öht ta er så långt i de förhållandena!
/Niklas

Bidevind sa...

Härligt berättat Bergman!
Så häftigt att ni vågade och så härligt att ni ställer om siktet på en gång till, iaf vad jag läser mellan raderna!

Basso sa...

Fantastiskt skrivet Bergman - känns nästan som att man var där :-)

Nästa år.....då j...lar!

Andreas sa...

Grymt jobbat - satt och följde er hela dagen!

Bättre lycka nästa gång!

Chairman sa...

Tack för alla positiva kommentarer, och precis, det var jobbigare att skriva rapporten än delta i racet. Ses strax på KM :-)

Admin sa...

Lärorikt flera år efter. Tack för texten.