Zermatt Chamonix

Fyra starka svenskar och en lokal guide tog den klassiska turen första veckan i april. "Tyvärr" så hade det snöat så mycket att vi inte kom iväg som planerar ut fick åka runt (med guiden) i Zermatt, i princip ingen piståkning utan enbart offpist med 3-5 dm lössnö. Taskig sikt men vad gör det när snösprutet ändå förblindar. Zermatt var bra men dyrt. Tur det finns kreditkort.

Dagen efter var vädret bättre och vi gick med stighudar efter guiden som spårade. Guiden var lite speciell, 35 år, rökte cigaretter, mat och dryck behövde han inte så mycket, då blir ju packningen tyngre. Han delade glatt med sig av den gemensamma utrustning till oss alla. Lite svårt att börja med att säga nej även om våra ryggsäckar var välfyllda, ca 14 kg med 2 liter dryck. Hade för mycket kläder och prylar, massa onödig vikt, man lär så länge man lever.
Första marschdagen kändes bra, vi gick fram till kl 13 och fick sedan en lång vila i solen. Jag kände mig fylld av energi trots högt tempo och många höjdmeter och ägnade mig åt att skotta rent runt uteborden i den gassande solen.
Vi sov i enkla rätt stora "hyttor" där vi även fick mat serverad. Spartanskt med utedass, ingen värme (snålt eldad braskamin på ett ställe, trasig fotogenkamin på ett annat), inget kranvatten, el eller belysning. Men vem behöver sånt, det finns ju pannlampa? Vi sov tätt i två våningar och med hyttans tjocka täcken så jag frös inte alls. 10+ vandrare i varje sovrum. Tidig uppgång lite för kl 6 och sedan iväg vid kl 7 och då var det ljust.
Marchtempot var inte att leka med, av någon anledning tyckte vår guide inte om att vila, en paus varade ungefär lika länge som en hans cigarrett och lunchen hann man inte äta upp. Såg han en annan grupp så skulle han alltid förbi och vi fick hänga på så gott det gick. Han gillade att testa gränser, inte sin egen utan våra gränser. Ibland var det ordervägran och N-R stannade för att drick vatten trots att guiden manade framåt, som tur var hade jag kamelsäcken med vatten. Lunch tyckte guiden att man ska äta när dagsmarschen är klar, oftas var vi framme före kl 15. Väl framme hade guiden ledigt och övade trumpet med ett trumpetmunstycke.

På hög höjd var min vilopuls 85 istället för 55, jag blev lätt flåsig och jag undrade vad som hänt min fd goda kondition. Kände mig klen och fick en mördande huvudvärk, jag som aldrig köpt huvudvärkstabeltter i hela mitt liv. Efter tredje höghöjdsnatten hade jag tappat aptiten, knappt sovit sista natten utan istället funderat på att bryta, kom dock på att det i praktiken var omöjligt. Bestämd mig i vart fall för att aldrig sova på hög höjd någon mer "semester". Vi sov som högst på 3311 meter, tunn luft men grym utsikt. Allt var underbart vitt och tyst, när det väl bar utför så var det en unik upplevelse. Ibland riktigt brant så snön rasar omkring en.
5:e dagen kom vi efter en taxifärd fram till ett hotell i Cormayeur, dusch och riktiga sängar!
Sista dagen åkte vi 3 liftar upp till Pnt Helbronner, 3462 möh. Strålande solsked och 20 kilometer åkning till Chamonix. Högst upp var det glaciäris blandat med nästan lodräta solbelysta granitklippor, overkligt vackert och lugn flack åkning. Vi kom inte hela vägen ner pga snöbrist utan tog tåget sista biten.
Den som vill prova själv kan få detaljerade tips om vad man ska ta med sig och vad man absolut inte behöver, handduk t ex. Det bör gå att komma undan med 10 kg inkl dryck. Trött bli man ändå.
Efter det här kommer Vasaloppet kännas som en morgonpromenad med hunden. Har dock ingen hund, får vänta tills jag pensionerat mig och har mer tid. Vågar man hoppas på 65?

/Peter