lördag 31 januari 2009

Norrbärke eller vad det nu hette

V75, jag och en chaufför från IBM hade beslutat oss för att köra ytterligare ett seedningslopp. Efter lite lirkande fick jag dem att hämta upp mig nära Uppsala tidigt på söndagsmorgonen. Jag hade någonstans i bakhuvudet en ide om att det skulle gå att kombinera fest på lördagen med ett seedningslopp på söndagen.

Kring 06 på söndagmorgonen står jag med dunkande huvud och väntar på att bli upphämtad. Sätter mig i bilen och somnar för att vakna upp 3h senare, något mera utvilad och huvudet smärtar inte lika påtagligt längre. Vi har kommit fram till Grängesberg, en plats som gud glömde.

Väderförhållandena är allt annat än bra. Det är töväder och det snöar gigantiska fuktiga snöflingor. V75 är måttligt road över arrangörerana eftersom det inte finns någon vallaservice. Själv försöker jag febrilt få till en passande vallning med mjuka burkvallor och klisterspray. Det visar sig oerhört svårt eftersom det inte finns el på bruksorten och vi har glömt såväl gas som tändstickor. Spåren visar sig vara blandat isiga för att ibland vara täckta med fuktig nysnö, alltså inte några drömförhållanden. Det slutar med att jag tar de gamla 97:orna med utsliten tejpvalla och som hjälpligt hålls ihop av flera lager silvertejp.

Loppet suger ordentligt: 3km + 3x13km, vilket innebär att även en jultomtetränad Utbrytare blir varvad. Arrangörerna har dessutom glömt att spåra mer än ett spår, det finns dock ett spår till vänster med då jag testar att kliva ut i det stannar jag upp och åker istället baklänges. Detta får till följd att alla deltagare åker på rad (tills eliten kommer och flåsar en i nacken). Eftersom mina trotjänare från 97 inte håller måttet blir jag helt färdig ganska snart (kan ha något att göra med festen dagen innan också). När eliten väl kommer upp och skriker "ur spår" blir både jag, V75 och chauffören från IBM förbannade och vägrar resolut kliva ur, vi har ju knappt styrfart i högerspåret. Inte så populärt hos dem, men vi var inte sugna på att fastna i det vänstra spåret. När jag väl ser målområdet vet jag att det är första och sista gången jag åker till Grängesberg.

Något senare sätter vi oss i bilen igen och jag vaknar upp först i Sthlm. Då har Sverige vunnit bandyfinalen.

/FJ

1 kommentar:

Chairman sa...

Strålande Fredrik, klockrent skrivet, grym summering på båda loppen. En sann utbrytare byter aldrig, aldrig spår när någon skriker ur spår, det är bara att fråga en vis man som Bielke.