onsdag 2 december 2015

Race report: Ö till Ö 2015

Race report: Ö till Ö

Vägen till start har varit lång för oss, ibland har en start känts både orealistisk och omöjlig. Ni får följa med från tankefröt och hela vägen fram. Suget tändes väl första gången på riktigt efter Bergmans episka race report. Vi bestämde oss för sent för att köra och samma år ändrades anmälningsförfarandet så att man antingen kunde kvala på meriter (grymt tänkte vi) eller på lott. 

År efter år har vi sedan ansökt på meriter och köpt lotter, liksom vi varje år förundrats över att våra galna tävlingar inte räckt som meriter och sett sannolikheten för att vinna rätten att köpa en startplats via lottningen minskat för varje år. Tills i år. När det dessutom var 10 års jubileum för Ö till Ö. Som tredje sista lag knep vi en startplats. Men det tog oss en lång stund att fatta det innan vi skrek ut vår glädje (och fasa). Äntligen skulle det bli av! Det tog oss några veckor att fatta på riktigt och vi började se över Planen.

Planen var enkel. Träna swimrun tillsammans och simma mer än någonsin, för oss var 10 km långt. Vi kände oss dessutom inte speciellt bra på det och hade inte simmat alls sedan IM i Kalmar. Efter två PT tillfällen med Jeff Frydenlund kunde vi konstatera att Andreas fortfarande kunde simma, medan jag hade blivit 25-30% långsammare och tappat både teknik och känsla. Stress! Hur skulle det nu gå? Jeff var bra men för tidskrävande, istället fick det bli mängdträning och fokus på att träna ihop.

Många sena kvällar och tidiga morgnar har vi träffats i Arsenikviken eller i Hellas och tränat tillsammans. Andreas har i våtdräkt introducerats till lunchbacken aka Frösundatippen under dessa pass samt lärt känna alla stigar i och runt Hagaparken. Vi var bra och blev ännu bättre på att köra svår terräng och hade så grymt kul på vägen. Vi tyckte också att simningen tillsammans blev mycket lättare med rep mellan och att den som låg bak kunde vila sig. Det här skulle nog kunna gå...


Tyvärr tvingades vi ställa in första genrepet på Utö på grund av att jag blev sjuk men några veckor senare körde vi Stockholm swimrun. Där var Andreas istället seg och tung i kroppen och hade en skitdag. Men har var som en fisk i vattnet och vi fick ett av de viktigaste kvittona för säsongen: vi funkade grymt som lag även då det gick tungt för en av oss. Andreas tog i princip alla simningar medan jag sprang med sträckt lina på löpningarna och tvingade honom framåt.



På Human ambitions "12h training day" fick vi tips av Jesper Andersson, en av "The original four”, att korta vår lina för att minska frontalmotståndet till ett och slopa vår dolme till förmån för något hemmabygge. Något vi faktiskt tog till oss och testade oss fram till optimal längd på linan och byggde ny dolme av simdynor. Dagen gav oss ett annat viktigt kvitto - för första gången ever hade vi simmat 11 km på en dag och kände oss ganska fräscha. Under sommaren köttade vi sen Långholmen swimrun (länk), Höga kusten (länk) och Öloppet (race report Andreas eller Kim?) med ny utrustning.

Test av ny hobbydolme
Det började bli dags för race och då blev 60% av familjen sjuka så att när första barnet kom på natten flyttade jag ut till soffan under fem dagar innan loppet. Allt för att om möjligt undvika att bli sjuk. Började också att äta magnesium, d-vitamin, C-vitamin och dricka gurkmeja till frukost. Mest av allt hjälpte nog placeboeffekten och vi kunde sätta oss på båten ut på söndagen, friska och taggade till tänderna.

Ett antal saker har slagit oss med swimrun; det är förbannat roligt, det är skönt folk som tävlar och väldigt många är riktigt duktiga idrottare. På båten hamnade vi med ett norskt lag Jon och Kari. Kari kom fyra i Norseman i år och Jon hade ett antal starter i Norseman på nacken. Duktiga simmare båda två med sub 50 på IM simningen. Men nya på swimrun. Båtarna var fulla av riktiga fullblodsproffs på swimrun och där satt Kim Andreas och jag som stolta Utbrytare.



Efter att vi anlänt till Sandhamn så började race preparations; kvittera ut GPS, nummerlappar mm och checka in på boendet. Vi hade alla tur och fick hänga på Seglarhotellet där racebriefing, mat och GPS-tracker som skulle hämtas ut på startmorgonen var inom nära räckhåll. Efter race briefing kollade vi snabbt igenom våra grejer och förberedda för enkel istigning på morgonen därpå. Därefter skålade vi sedvanligt i ett fruktigt och bärigt rött vin. Den bästa av uppladdningar.


Väderprognosen lovade hård nordlig vind, som tur var gick prognosen från 18m/s till 14m/s
Middag, sömn och frukost avhandlades utan problem. Efter att vi dumpat av våra väskor på färjan kom till slut nervositeten smygande på oss. Det blåste kalla vindar och under natten hade himlen öppnat sig så det var löjeväckande halt på bryggan. Vi konstaterade vad vi redan visste att vi skulle få en sjuhelvetes resa under dagen. Nu hoppades vi bara på att starten skulle bli 0545 och inte 0615 - så att vi skulle ha så mycket extra tid till cut:erna under loppet. Vi gick in på hotellet och värmde oss i väntan på att starten skulle närma sig. 

Fru Moritz hjälpte till med planeringen av sträckorna
Till slut gick så starten och allt adrenalin fick pumpa ur och ge plats för endorfiner. Farten reglerades av massan och en fyrhjuling fram till den första och för dagen längsta simningen på ca 1800m. Nordanvinden hade legat på under natten så att vågorna kom in från sidan och vi kunde känna av en tydlig avdrift. Vattnet kändes helt belamrat med tävlande och vi simmade över par, blev översimmade eller fick en paddel slagen på kroppen. Halvvägs in på simningen bytte vi plats och först gick det åt skogen då jag började stäva på en helt annat ljusprobe än vad Andreas hade gjort. Det tog ett tag innan Andreas rättade upp kursen åt oss. Efter vad som kändes som en bra stund fick vi sen äntligen känna mark under fötterna. Men våra terrängsulor kunde inte rå på de blöta klipporna så vi fick trippa fram på fötterna under hela löpbenet. Stundtals kändes det som att vi enkelt skulle kunna halka och falla ner för klipporna. Ett lag med spikdubbar sprang förbi oss och var mycket belåtna över sitt val av skor. 

De kommande simningarna var mer exponerade än den första och på en av dem låg vågorna som hade byggts upp på längs hela Kanholmsfjärden på från sidan. Att den simningen var stökig är en underdrift. Betydligt kortare än den första men sjön var svårare att hantera, men efter ett tag kunde vi lägga den och de andra bakom oss. Nästan tre km simning bakom oss och vi närmade oss första cut:en på Runmarö, repet skulle dras vid 0900 (3h från start) och vi kom dit med 40 minuter till godo. Betydligt mindre än vad vi hade räknat med och nu blev vi lite stressade. Så här kunde det ju inte fortsätta. Vi visste ju varför - det hade bara gått att tassa fram på de första löpsträckorna. Att springa hade varit förenligt med vurpa och smärta. 
Foto: Nadja Odenhage. Stökig simning
Men ingen ide att fästa någon mer vikt eller energi på det, fokus framåt och att njuta av omgivningarna. De nästkommande löpningarna och simningarna gick lättare, men den surf vi hade föreställt oss på simningarna med kraftiga vågor bakifrån uteblev. Vågorna såväl som vinden vred runt öarna och skrattade oss i ansiktet när de konstant dök upp som rullande dyningar från höger. Men efter all träning var vi ytterst samspelta i vattnet och på land. Även fast vi inte är de bästa simmarna var vi effektiva i och ur vattnet och kom snabbt igång med både simning och löpning. Ibland kunde ni ha misstagit oss för bogen på en kappseglingsbåt - så enkelt klöv vi sjön eller that’s the way we roll! Nämdö och nästa cut närmade sig nu, bara 500m simning och så skulle vi vara där. Men vi hade ordentligt med avdrift och kunde inte se någon flagga att ta sikte på. I en skreva i berget skymtade vi en kille som stod och viftade varpå vi tog sikte på honom. Uppstigningen var ett av de bästa val vi gjorde i förhållande till fältet allt tack vare killen som hade viftat. Det visade sig när vi klev upp att det var en av Bidevinds kollegor som var ute och hejade - framburna av hejaropen studsade vi upp för berget och vidare söderut på Nämdo till nästa cut (6h) som vi nådde med nästa två timmar tillgodo. Yes! Äntligen lite lugnare. 


Vi skulle nu vidare ner över Nämdö och Mörtö och snart var det dags för den beryktade grissimningen på 1400m mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen. Det var klart sedan innan att Andreas skulle köra den och innan vi hoppade i såg vi hur vågorna bröt in från sidan över fjärden. Här gällde det att sikta högt, nästan klockan två för att ta höjd för avdriften och eventuella strömmar. Som om han hade varit en utombordare drog han oss igenom simningen medan jag kämpade för att hålla mig så nära hans fötter i streamline utan att tappa glasögonen när jag sköljdes över hans fotsulor. Det gick faktiskt riktigt bra. 

Foto: Jakob Edholm. Streamlinade (det ÄR ett riktigt svengelskt ord)

När vi sen kom upp på land så tog det stopp. Jag hade blivit ordentligt nedkyld av att bara ligga i vattnet och inte rört nämnvärt på mig. De muskler som på morgonen hade varit snabba att återhämta sig hade nu svårt att ens mobilisera framdrift pga nedkylningen och jag började skaka av frossa och hacka tänder. Lårmusklerna kändes stummare än efter det värsta intervallpass - nu var det ingen lek längre. De följande kilometrarna gick framåt endast på rent fanskap och efter en 20 minuter slutade jag hacka tänder och varmt blod började återigen pumpa i lårens fram- och baksidor. Vi hade då redan passerat cut 3 (8:30h) med mer än två timmars marginal. Sweet!!!

Vägen fram till nästa cut på södra Kymendö var en ren njutning. Vi visste nu att vi hade gott om marginal ifall någon skulle bli skadad och tog vi oss bara till södra Kymendö så var det “bara” 21km på Ornö kvar innan vi skulle vara safe. På vattenhålet på Kymendö siktade vi en av LOAD chartrad båt där gubbarna satt och drack bubbel och öl. Det skulle vara vår tur om bara några timmar. Vi kom till Ornö efter ca 7:45 - nu med mer än 2:30 tillgodo. Nu skulle vi bara springa en halvmara på grusväg. Trodde vi åtminstone. 

Ornö visade sig vara en riktig trevlig sträckning med mycket mer varierad terräng och underlag än vi trott. Men även fast vi gladde oss mycket åt omgivningarna började vi känna oss sega i kroppen så här på eftermiddagen. Vi hade sedan en tid tillbaka redan börjat leka den mycket efterlängtade leken att “i backarna får man gå, det är OK”. Alla som har sprungit i en slalombacke vet att efter ett tag går det lika snabbt att gå som att springa, men du är piggare när du kommer upp om du har gått. Alltså gick vi så snart första foten träffade ett motlut, stundtals räckte en liten kulle för att berättiga gång som framdrift. Det visade sig vara ett framgångsrecept i förhållande till fältet - vi passerade med lätthet lag efter lag på Ornö och av det egot som bildas då skapas också ny energi och vi arbetade oss igenom de första 12km till vätskestationen och sedan de återstående 8km innan vi tillslut nådde den sista cut:en på södra Ornö. Löpningen på Ornö hade varit mycket lättare än vad vi föreställt oss. Nu VISSTE vi att vi skulle klara det, inte ens ett brutet ben eller arm skulle kunna hindra oss. En obeskrivlig känsla som närmast kan liknas vid en cocktail av eufori, lättnad och lycka skulle driva oss framåt resten av loppet. 

Några kilometer senare var vi så till slut på Utö. Så mätta av lättnad lunkade vi de sista kilometrarna ner till Gruvbyn tills vi siktade Utö värdshus och la då på det berömda Utbrytarrycket strax innan mål. Inte mot något annat lag, bara för de eventuella kamerorna eller sponsorkontrakten som väntade på oss vid målgång. Glädje, lättnad och känslan av att f*n vi gjorde det, vi klarade det.

Målgång.
Tyvärr var alla sponsorkontrakt redan utdelade när vi kom in, men vi fick en varm och hjärtlig kram av Mikael Lemmel. Den hade vi också sett fram emot. I mål väntade pappa och kall öl. Sedan tillbringade vi resten av dagen i alkoholens bevingande land när vi delade den ena krigshistorien efter den andra med Kim och andra som gått i mål.

Foto: Nadja Odenhage. Team LOAD med Kim in action

Ö till Ö är speciellt. Inte bara för längden på loppet utan för att vi fick se delar av skärgården som vi trodde vi kände till men inte visst fanns. Det är ett galet äventyr som bara de som har eller vill köra på riktigt kan relatera till, men först när du varit där så går det att ta på, att drömma sig tillbaka till. Det var första gången för oss, vi hoppas få köra redan nästa år igen. Och året därpå. Vägen dit får fyllas av andra galna lopp som kan klassas som meriterande. 
Foto:Jakob Edholm. Härlig natur längs med banan









1 kommentar:

Jonas R sa...

Grattis igen till ett fantastiskt väl genomfört lopp!
och såklart en imponerande säsong med mycket förberedelser.

Hoppas att ni får platser igen så att ni kan fortsätta resan nästa år, är nog en tävling som bara blir roligare och roligare