Ironman Austria - Race Report

Vår stora utmaning Ironman är avklarad och jag ska försöka sammanfatta vårt äventyr. Klickar ni på rubriken ovan så kan ni se vår nya kompis Vanhoenacker gå i mål på nytt världsrekord 4-5 timmar innan vi Utbrytare kom i mål. Tror dock att vi var minst lika nöjda med våra tider......

Bakgrund:

December 2009 i Bruksvallarna, Utbrytare Lindberg, Bergman, Bidevind och Bergström tar i hand på att köra en Ironman under 2011. Målet känns för hela gänget lite utanför komfortzonen, vad faan har vi gett oss in på, det här är lååångdistans....Under våren 2011 så tar Bidevind ett klokt beslut att hoppa av satsningen då hans problematiska höft inte vill bli bättre och en IM kan ställa till ännu mer problem.

Under resan fram till IM så tar vi oss an utmaningen ganska metodiskt och slipar bort de värsta svagheterna och bygger upp erfarenhet för att IM ska kännas okej. Det betyder bl a att Bergström lär sig simma crawl på en vuxencrawlkurs, att Bergman och Bergström genomför sin första Marathon (Stockholm) under 2010 för att få en känsla för den distansen, att Limpan kör alla tävlingar han kan komma över under 2010 (30 stycken!) och att vi tillsammans tar oss an Tjörn Halv-IM i Augusti 2010 som kändes lite som ett officiellt genrep.

Fast Fwd:

Torsdag den 30:e juni kl 08:15 hämtar jag upp Bergman på Nyköpings tågstation. Bergman har gått hårt på Vitargon och redan pissat 3 gånger mellan S-holm och Nyköping, redan det ett svårslaget rekord. Nere i Malmö möter vi sedan upp Limpan och Martin Sedin, en av Bergmans studiekompisar som också vill hänga på. Han har sålt in sig som killen som bara tränar hockey och basket men efterhand smyger det fram att han: 1) Har rakade ben 2)Cyklar i en stenhård cykelklubb 3) simmar i havet med en Triathlonklubb 4)Tränar löpintervaller med samma triathlonklubb. Summa summarum: vi börjar ana oråd. Efter att Martin storstilat bjudit oss på lunch börjar vi 130 mil bilfärd ned till Klagenfurt i Limpans DirektörsPassat, knappt inkörd. Vi har 4 hojar och packning överallt men stämningen är god. På vägen ned slaggar vi över i Göttingen och på fredag eftermiddag kommer vi ned till Klagenfurt och åker direkt till startområdet för att hämta ut prylar och kolla in övriga triathleter. Redan här konstaterar Bergman att vi är a)fetare än alla andra b)har sämre hojar än alla andra.

Limpan har redan ett år tidigare bokat upp boende och vi åker ut till vårt hotell som ligger naturskönt ca 15 km från Klagenfurt. Vi bor i lägenhet och kvällen blir en kavalkad i rookisar som försöker lista ut exakt hur vi ska packa våra grejer inför incheckningen under lördagen. Man får tre påsar BIKE, RUN, STREET WEAR så det borde inte vara helt omöjligt att lyckas. Vi avslutar med att köra gemensam lumpen-stil: Löparskor: håll upp, lägg i påse, Löparlinne: håll upp, lägg i påse osv..... Vi kommer överrens om att det bra att inte ha med sig familjen på de här övningarna, man måste få nörda loss ordentligt.

Lördag:

Vi åker ned till Klagenfurt och går på Pre-Race Meeting, går på Massage, käkar lunch och checkar in våra grejer i Transition Zone. Allt känns precis så där inrutat och proffsigt som man vill ha det. På kvällen käkar vi ute på restaurang men kombinationen Alpsjö och servering av en Thailändsk Pojk?/Flicka? känns udda. Vi tar en tidig kväll med vetskapen om att vi ställt väckningen på 04.00 morgonen efter.

Söndag RACE DAY:

Upp i arla gryning, tror faktiskt att vi alla lyckats sova. Vi är både uppspelta och sammanbitna på samma gång när vi går ned till vår Ironman frukost på hotellet. Vi har lyckats boka upp en super-parkering dagen innan, bara 100 meter från Transition-området så efter lite navigering kring avstängda vägar så lyckas vi bli av med bilen. Vi tar en sista koll på våra uppställda hojar, det är nu man inte vill att det ska vara en punka men allt är under kontroll. Grabbarna är nervösa och försvinner i väg mot varsin buske med toapapper i andra handen medan jag väntar tålmodigt. Dagen innan har Bergman studerat startplatsen för simningen under ca 4 timmar och värkt fram att vi ska stå långt till höger för att undvika köer så vi gör som han säger. Kl 07.00 ska starten gå och ett par minuter "High Fivar" vi varandra, önskar lycka till och påminner oss om att njuta av det här - det kanske bara blir en IM i livet. Nu är det varje man för sig själv, i mål får vi träffas igen.

Simningen:

Jag tar en lugn start men jag märker ganska snart att jag också blir ifrånsimmad av stora delar av fältet. Tid till anan så simmar andra på mig och det är svårt att hitta flytet. Jag känner mig inte helt bekväm på vägen (1400 m till första bojen) och jag bröstsimmar några tag här och där för att behålla lugnet. Så småningom drar jag mig ut längre på höger kant och får fritt vatten. Min navigering är dock inte det bästa och efter ett tag märker jag att jag hamnat minst 100 m för långt åt höger, navigering måste man öva på tydligen. På vägen tillbaka så kommer jag in i riktigt fint flyt och känner mig starkare genom hela simningen, sista 900m går i en kanal och navigeringen går perfekt när jag har en kant att navigera mot. Efter 1:26 joggar jag upp ur vattnet och känner mig nöjd med starten.

Cykel:

När jag kommer upp till bytet ser jag att Martin och Bergmans påsar är borta så jag är efter dem, dammit! Limpan har påsen i en annan sektion så han har vi ingen koll på. Efter byte till cykelkläder ger jag mig ut på cyklingen. Jag har respekt för de 18 milen, fördelade på två 9-mila varv och det är även 1800 höjdmeter som vi ska hantera med två större backar efter 30 resp 50 km. Min strategi är att ta det lugnt på första varvet och fokusera på att sköta vätska och energi exemplariskt. Jag planerar även att köra backarna på riktigt lätta växlar och undvika mjölksyra toppar så långt det går. Miljön och vägarna är grymt fina och som svensk är det skoj att få köra riktigt långa nedförsbackar, uppförsbackarna svider däremot ganska bra i benen. I längsta backen så har man Tour de France-känsla när mycket folk står på vägen, lämnar en korridor i mitten och hejar fram oss. När man sen får kasta tomma flaskor och plocka nya från langningen så är proffskänslan total! Första varvet går på ca 2:45, snabbare än jag tänkt men allt känns bra. När vi går ut på andra varvet märker jag att många stretchar ryggen, sitter upp från sin tempoposition och själv känner jag mig jäkligt stark. Under andra varvet tar jag många positioner även om tiden är lite sämre och jag klarar hela cyklingen på ca 5:50. Efter ca 11 mil så kör jag ikapp Bergman och vi pratar lite innan jag kör vidare. Jag känner mig grymt nöjd och tycker inte att jag har pressat mig för mycket.

Löpningen:

Jag har medvetet inte velat använda ordet MARATHON i mitt huvud när jag tänkt på löpningen, den har fått heta "löpmomentet" för marathon låter bara för grisigt efter de insatser vi redan gjort. Löpningen är platt och man springer två slingor, två gånger per styck med varvning inne vid målområdet så nu har vi chansen att se varandra flera gånger under loppet och hålla ordning på varandra. När vi möts försöker vi skrika lite klyshor till varandra "du är snart en Ironman, kämpa nu!!!!!!". Löpningen blir jäkligt tuff, hela kroppen skriker att den inte har lust att springa och framför allt inte några långa sträckor i taget. Jag hade hört tidigare att det inte är helt fel att växla löpning/gång och att det inte ska behöva paja tiden helt och jag blev ganska snart tvungen att köra den taktiken. Under den tidiga löpningen kändes det jäkligt tufft mentalt, ett marathon är gris-lååångt när man redan är slutkörd men efter ca 15 km så lyckades jag få in mer positiva tankar i huvudet. Jag hade trott att Limpan skulle komma farande som en gasell under maran men varje gång jag mötte honom så såg han rejält sliten ut. Bergman sprang varje gång jag mötte honom men det var inga sprinter-steg på honom heller. Martin, som varit före mig hela loppet mötte jag bara en gång och då var det ca 6 km kvar av loppet och han var ca 2 km före mig så det gick inte att komma ikapp honom.

Sista kilometrarna så passade jag på att njuta av vetskapen att jag skulle fixa det och det kändes jäkligt högtidligt att ta sig in på målrakan, inramningen var formidabel med pom-pom tjejer, Beyonce på superhög volym, en speaker som skriker Krister Bergström, Sweden: You are an Ironman. Lite corny men det kändes jäkligt rätt just då.

Eftersnack:

Vi lyckade alla med målet att ta oss in under 13 timmar och alla fyra kom in under 30 minuter - ett suveränt resultat som vi är jäkligt nöjda med. Bergman var den enda som avslutade på rätt sätt dvs med fontänspyor under marathonloppet och dropp efter genomfört lopp. Vi var faktiskt jäkligt oroliga för Bergman då vi la honom i sängen på natten och han hade spytt 5-6 gånger på vägen hem. Av någon anledning så vaknade vi alla kl 5 morgonen efter och satt och pratade om loppet och då var Bergman glädjande som vanligt igen.

Efter loppet så har hela gruppen känt en viss tomhet, och för min del speciellt när vi kom hem och man inte kunde sitta och analysera loppet i bilen längre. Ironman har varit ett stort mål och något vi laddat för länge och det känns alltid lite tomt när man inte kan se fram mot det längre.

Göra det igen?

Vi kom överrens om att Ironman är inget man ska gödsla med, precis som man inte ska äta julbord varje dag i veckan, samtidigt så är vi sugna på att utmana oss själva igen. Planen är att vi 2013 kommer stå på startlinjen igen och förmodligen blir det i Frankfurt. Tiderna ska putsas och vi vill alla ta oss under 12 timmars gränsen. Fler som vill hänga på?