Den här resan började för mig i augusti 2013 när Lars Munther gick förbi min arbetsplats och lite nonchalant sa:
- Jag har anmält mig till Ironman i Kalmar nästa år, du hänger väl med?
Vad sjutton har det tagit åt honom tänkte jag, vi har ju redan avfärdat Ironman-företeelsen som ren och skär galenskap. Bara tanken att ge sig ut på ett marathon-lopp efter att ha cyklat i 18 mil var absurd, att man före cykelturen dessutom simmat nästan 3.9 km gjorde ju inte saken bättre. Men efter en kvart så satt jag naturligtvis där och fyllde i en anmälan på Ironmans hemsida. Min motivering var att det lär nog inte bli något bättre tillfälle att göra det, samtidigt som det alltid är kittlande att gå utanför sin komfort-zon. Något som också underlättade beslutet var att flera utbrytare redan bestämt sig.
Till slut blev det 12 stycken utbrytare som anmälde sig, där över hälften var Ironman-oskulder.
Därefter började en plan att växa fram. Jag måste bli bättre på alla delmomenten.
Simning - Vatten är inget naturligt element för mig som är uppvuxen i norra Jämtland, där simskolans vattentemperatur inte sällan kröp ner under 10 gradersstrecket, vilket innebar att bensparkarna fick praktiseras i sanden på stranden. Under året gick jag totalt 4 crawl-kurser och det ser jag nästan som en större prestation för mig personligen än att fullfölja en Ironman. Jag skulle kunna skriva flera sidor om all förnedring som det innebar men jag utelämnar de detaljerna här.
Löpning - En gång i tiden var jag en hygglig löpare, men lade mer eller mindre löparskorna på hyllan efter en knä-operation för 15 år sedan. Jag var tvungen att komma igång igen och för att få ett delmål på vägen mot Ironman 2014 så jag anmälde mig till Stockholm Marathon.
Cykling - Cykling har på senare år blivit min starkaste gren eftersom det blev min huvudsport efter knäoperationen, även jobb-pendlandet hjälper till. Det har dock inte blivit några lopp på senare år så jag anmälde mig till Vätternrundan för att få ett delmål även där.
En bit in på hösten så tipsade Bidevind oss om Vansbro Triathlon som gick i slutet av juni, tidsmässigt en närmast idealisk tidpunkt för ett genrep inför Kalmar. Särskilt att också få praktisera masstart i en simtävling var något som var väl behövligt och det kunde kanske vara bra att testa åtminstone en triathlontävling innan man gav sig i kast med en Ironman. Ett perfekt sista delmål. Vi blev ett stort gäng med 10 utbrytare som anmälde oss dit.
"Fastforward", alla delmålen avklarade med varierande resultat, förutom Vansbro då en förkylning satte stopp för deltagande, men det spelade kanske inte så stor roll eftersom det var så kallt att det eftertraktade sim-momentet fick ställas in. Dvs. det blev duathlonlopp i ett iskallt regnväder, som övriga utbrytare fullföljde på ett föredömligt sätt.
Trots att jag missade det sista delmålet, så kände jag mig förvissad om att jag hade tillräckligt bra kondition för att fullfölja en Ironman. Simträningen hade gått bra under sommaren med något pass på nära 5 km. Löp och cykelträningen hade också gått bra, mina formgjutna iläggssulor från Sophia-kliniken hade gjort så att mina höftsmärtor försvunnit under löpningen och jag hade vant mig vid tempostyret på cykeln.
Veckan före loppet blev det aktivitet i klubbens facebookgrupp när Kim efterlyste individuella tidsmål för Kalmar. Kim som också gjorde sin första IM satte ett offensivt mål på 11.30, själv satte jag ett ganska defensivt mål på 12.30. Jag kände att 12.00 inte skulle vara omöjligt, men samtidigt hade jag ingen aning om i vilket skick jag skulle vara 2 mil in på maran, löpning efter 18 mil cykel var oprövad mark för mig. Målen skiftade mycket och flera avstod från att sätta mål överhuvudtaget, däribland den gamle ringräven Bidevind som har flest IM under bältet. Bidevinds kapacitet är legendarisk, vilket ett berg av vasaloppsmedaljer vittnar om, men i år så var fler frågande till om han verkligen tränat så litet som hans Funbeat-registreringar indikerade. Mörkade han medvetet sin träning för att inta en underdog-position? Limpan försökte i varje fall inte spela underdog när han satte sitt mål till 9 minuter efter Kims, men det fick ingen att lyfta på ögonbrynen. Inte efter den tid han presterade på Vätternrundan i år, där klubbrekordet rök all världens väg, han är dessutom en IM-veteran. Bergman satte i mina ögon ett ganska offensivt mål på sub 12 oavsett väder och inklusive punktering. Men beaktande hans simkapacitet och IM-vana var det egentligen inte det, hans första 22 mil på Vätternrundan gick dessutom i riktigt högt tempo. Reinhammar satte ett mål på sub 13, som verkade rimma rätt väl med den träning han kommit åt under sommaren med sitt kringflackande över jordklotet. Lars och Tomas försökte mest undvika diskussionen men sub 13 var något som antyddes. Andreas satte det mest ambitiösa målet på sub 11.15, vilket var helt i sin ordning, jämnstark i alla grenar, IM-van och med en vinnarskalle i klass med sin bror Bidevind. Björn och Russing, även de IM-oskulder, duckade måldiskussionen. Russing verkade ha en mer ”laid back” inställning till tävlingen eller åtminstone till sim-momentet. Hans enda simträning var en 3 km lång bröstsimtur några veckor före tävlingen. Ingen hets att lära sig crawl där inte och rent krasst så förlorar han inte mycket tid till en dålig crawlsimmare som jag, så det var antagligen en smart disponering av träningstiden. Björn verkade dock ta tävlingen på stort allvar och hade gått ”all in” inför cykelsträckan med nyinköpt tempohoj och inhyrda högprofilshjul, där knusslades det minsann inte.
I samband med måldiskussionerna släppte Krister bomben att han valde att avstå sin startplats i Kalmar. Han hade inte haft möjlighet att träna så mycket som han ansåg krävdes. Halv-IM i Vansbro hade varit kämpig och eftersom han inte trodde att skulle genomföra Kalmar IM på det sätt han ville så fick det vara. Detta besked gav oss nybörjare stora skälvan. Om en IM-veteran väljer att avstå från att överhuvudtaget starta för att han inte känner sig tillräckligt tränad hur ska då vi nybörjare veta om vi är tillräckligt tränade? Krister lovade dock att komma ner och heja på oss och som en försonande gest erbjöd han sig även att inspektera benrakningen som beordrats av Bergman.
.JPG)
Veckan inför tävlingen började jag förbereda mig både mentalt och fysiskt inför tävlingsdagen. Mentalt genom att byta skärmbakgrund till Ölandsbron på datorn och fysiskt genom att inleda en kolhydraturladdning under måndagen med cykel(31 km) och simning(1 km), under tisdagen med cykel (22 km), simning(1 km) och löpning (9km). Både simningen och löpningen under tisdagen kändes förvånansvärt lätt. På onsdag la jag om kost och började bulka kolhydrater och lät från och med då kroppen vila.
.JPG)
På torsdagen efter lunch satte sig Lars, Tomas och jag oss i bilen och styrde söderut. Vi var ganska kritiska till påfundet att ha obligatorisk registrering och race-info två dagar före själva tävlingen. Vi kände oss ganska stressade och var osäkra på om vi skulle hinna checka in på hotellet innan registreringen, vi skulle ju också hinna lösa tävlingslicens före registreringen. Hursomhelst så kom vi fram i tid och checkade in innan vi hittade den 50 meter långa kön till registreringen. Tomas och jag stack och letade reda på kön till tävlingslicensen medan Lars höll vår köplats. Allt hanns dock med och vi kom precis i tid till pre-racemötet i Kalmars tennishall. Efter mer än en halvtimme med amerikanskt pep-talk så kom den matnyttiga informationen med regler, bansträckning, vätske- och matkontroller mm. Tillställningen avslutades med en pastamiddag som satt riktigt fint innan vi återvände till hotellet.
Fredagen ägnades åt att packa den röda och blå-transistionplastpåsarna samt åt att trimma och packa cykeln med slangar och energy-bars. Plötsligt var vi inte lika kritiska längre till att man var tvungen att åka ner två dagar före tävlingen. Det kändes bra att få göra det här momentet utan stress, kunna provcykla lite utanför transitionområdet, provspringa den nya snabbsnörningen mm. Transitionpåsarna och cykeln checkades in i transitionområdet och vi fick våra tidtagningschip som vi skulle fästa på vänster ankel, vi fick tipset att ha dem innanför våtdräkten. Kvällen avslutades med en gemensam middag på en italiensk restaurang och klockan ställdes på 04.30 innan vi gick till sängs.
Sömnen blev dock orolig, till viss del beroende på att det fanns en del fjärilar i magen, men mest beroende på att det var en Kalmarbo som roade sig med att köra runt i centrum med sin van och spela sin favoritmusik i 130 dB. Till slut blev han bortjagad av polisen, men vi var många som hade svårt att somna om.
När klockorna ringde på morgonen var det ingen i vårt rum som direkt hoppade upp, och vid frukosten var det en ganska allvarlig stämning. Andreas och Bidevind såg mycket koncentrerade ut. Alla gick upp till rummen och bytte om till tävlingsdress, fyllde cykelflaskorna och gick sedan med dem till transitionområdet, plockade av regnskydden från cyklarna och vandrade därefter mot startområdet. Någon hade sagt att man kunde lämna den vita påsen med efter-målgångs-ombytet där, men så var det inte. Tiden började bli knapp, men som tur var kunde Tomas starka flickvän Jeanette bära ett lass med påsar till målområdet när vi krängt på oss våtdräkterna. Speakern bad oss att så ärligt som möjligt att sortera in oss i den startgrupp med den sim-tid som vi trodde oss kunna prestera. Jag var i valet och kvalet mellan 1.25 gruppen och 1.35-gruppen, men valde slutligen att ställa mig långt bak i 1.25-gruppen tillsammans med Limpan, Reinhammar och Tomas. Övriga utbrytare fördelade sig i grupper före och efter oss.
Startskottet gick och kön började sakta röra sig framåt. Det kändes bra att de infört rullande start så man slapp stressmomentet med en samtidig start med över 2000 andra, nu startade klockan när ens chip passerade den gröna mattan på vägen ner i vattnet. Det blev ändå lite kaosartat just när man kom ner i vattnet och ömsom hade folk över en och ömsom folk under en men jag kände ingen panik. Träningen hade gett resultat, jag kunde missa både två och tre andningar utan att känna stress.
Tack vare min usla navigering så kom jag dessutom snabbt ut på kanten och slapp därigenom mycket av trängseln. Det var dock ganska irriterande varje gång man ”sightade” och upptäckte att man låg 45 grader ur kurs och inte hade någon annan simmare utanför sig. Fördelen var att jag ganska snabbt kom in i min egen lunk och blev måttligt störd av de andra simmarna. Jag koncentrerade mig på att inte krocka med följebåtarna. Ena sim-glasögat läckte envist, så jag blundade med det ögat en stor del av första halvan för att inte tappa linsen, men det fixade sig efter ett tag.
Vattentemperaturen var behaglig. Lite slingrande sjögräs fick mig att haja till ett par gånger, slog även i botten med händerna på några ställen efter det att vi hade återvänt till kajkanten, men jag plaskade på och såg snart uppstigningsrampen närma sig. Just momentet att gå från horisontellt simläge till vertikalt gåläge efter en så lång simtur är besvärligt. Jag klamrade mig fast vid räcket på rampen några sekunder innan jag fick tillräcklig balans för att gå och leta fram min blå transitionpåse.
När jag kom fram till ombytestältet så stod folk och bytte om utanför, jag antog att det var fullt därinne så jag ställde mig bredvid och började kränga av mig våtdräkten. Den var ovanligt svår att få över fötterna, men jag tog i ordentligt och av åkte den. På med strumpor och cykelskor och ner med våtdräkten i påsen, på väg till påsinlämningen svepte jag en drickyoghurt. Mot cykeln via en blixtvisit i en baja-maja, på med hjälmen, ut ur transitionområdet och iväg mot Ölandsbron. Den våta tävlingsdräkten bekom mig inte ett dugg, det var verkligen idealiskt väder, dräkten var närmast torr innan jag nådde toppen av Ölandsbron. Cyklingen kändes mycket bra, jag låg närmast konstant i omkörningsfilen och i slutet av Ölandsbron hörde jag någon heja på mig när jag passerade ett pärlband av cyklister, det lät som Tomas och det borde stämma eftersom vi är ganska jämna simmare och gick i vattnet samtidigt.
Efter några kilometers cyklande på Öland hörde jag någon ropa "Wille, du cyklar som en gud" eller något liknande, det var definitivt Limpan. Blev lite förvånad över att jag kom ifatt honom, men han cyklade kanske ekonomiskt för att klara löpningen tänkte jag. Hade jag själv öppnat för hårt? Kände efter, men benen kändes inte ansträngda, det kändes som en bra marschhastighet. Jag började fylla på energidepåerna enligt Andreas ordination om en FlapJack per timme under cyklingen. När jag stod och valde smak i Ica Maxi tyckte jag att Aprikos/Mandel lät som en god smak, men jag borde ha förstått att det var bittermandel som avsågs, hursomhelst de gick ner utan problem. Halvvägs ner mot vändningen på Öland så började jag fundera på var deltidskontrollerna var placerade och om man kunde se dem, jag kastade ett öga ner mot vänster fotled och hajade till när jag såg att det inte fanns något kardborreband med chip där. "Shit!" tänkte jag och samtidigt förstod jag varför våtdräkten varit så svår att trä över foten, kardborrebandet hade fastnat i våtdräktens insida. Jag blev lite orolig för vad familjen skulle tro om de såg att jag försvann från online-rapporteringen. Vid pre-race-mötet så upplyste de oss om att om man tappade tidtagningschippet skulle man anmäla det snarast möjligt så fick man ett nytt, så jag vinkade till mig en race-marshal på MC och frågade om jag kunde få ett chip vid nästa aid station, det trodde de. Jag stannade vid 4-5 olika stationer och alla såg lika frågande ut, innan jag till sist fick besked från samma race-marshal att de talat med tävlingsledningen i Kalmar och jag skulle få ett nytt chip när jag var inne och vände i Kalmar.
Motvinden var tung när vi cyklade över Alvaret på väg tillbaka till Ölands västkust. Här "draftades" det hej-vilt. Det var lite lockande att falla in i kön, men jag tyckte det gick för långsamt. Kände att det var på cykelsträckan jag hade min chans att plocka placeringar, så jag kunde inte kosta på mig någon luskörning.
Sedan började en "rolig" cirkus när jag började känna att sadeln satt lite lågt. Jag tittade ner och såg att nummerlappen som jag klistrat längst ner på sadelstolpen var ordentligt hoptryckt, jag hade inte efterdragit fästskruven ordentligt efter den sista justeringen. Irriterande! Jag stannade efter en vätskekontroll, fram med multi-toolet, skruvade upp fästet, höjde sadeln och drog åt skruven så det knakade i kolfiberramen. Efter några kilometer kändes det likadant igen och mycket riktigt såg sadelstolpen ut att ha hamnat i samma läge. Vad är detta, har det kommit olja på sadelstolpen tänkte jag och stannade på nytt. Fästskruven visade sig vara nästan helt lös, mothållspluggen för fästet måste ha suttit snett när jag skruvade åt och sedan hoppat rätt, så går det när man har bråttom och jag drog på nytt åt fästskruven så det sjöng i ramen. Nu satt sadeln fast men den kändes fortfarande något låg. Jag stannade och justerade upp sadeln två gånger till utan att nå en bra sitthöjd. Men sedan fick det vara, jag ville inte bränna mer tid på detta och jag började frukta att killen i rosa kompressionsstrumpor skulle kasta en vattenflaska i mitt framhjul om jag cyklade om honom en femte gång.
Turen tillbaka över Ölandsbron bjöd inte på några överraskningar och när jag var inne och vände i Kalmar inför sista loopen så fick jag veta att det var först vid transition till löpningen som jag skulle få mitt nya chip. Turen norr om Kalmar kändes nästan lika platt som Ölandsturen. När jag nådde den sista lilla "återvänds"-sträckan norr om Kalmar så mötte jag Kim. Jag tittade på tripmätaren och mätte in lite över 6 kilometer innan jag själv nådde samma plats, dvs jag låg runt 12 minuter efter honom där (jag cyklade utan klocka för att inte distraheras av några tidsmål). Det var som attan tänkte jag, det betydde att Bidevind och Andreas låg mycket längre före mig. Jag hade haft en liten förhoppning om att komma i kapp några av de vassare simmarna under cyklingen, för att sedan bli ifrånsprungen igen på maran, men det var bara att glömma de tankarna.
När jag rullade in mot transitionområdet och hoppade av cykeln var jag spänd på hur benen skulle reagera, jag hade hört historier om hur benen ville fortsätta att cykla flera kilometer in på löpsträckan, men det kändes bra när jag joggade och ställde tillbaka cykeln på sin plats. Efter att ha frågat på två ställen så blev jag hänvisad till en barack där jag fick ett nytt chip i handen. När jag sprang mot ombytestältet fick jag se familjen stå och heja vid stängslet. Skönt, de verkade inte det minsta oroliga. Sonen tyckte jag tog alldeles för lång tid på mig när jag bytte till löparskor och genom tältväggen kunde jag höra hur han undrade vart jag tagit vägen. När jag sedan kom ut fick jag höra: "SPRING FORTARE PAPPA!!!". Jag följde hans råd samt ett tips om att arbeta mycket med armarna för att få upp takten efter cyklingen och det verkade fungera, benen var helt med på att nu var det löpning som gällde.
Det kändes lite konstigt när man passerade upploppet i början av första varvet (av tre) och visste att man hade ett helt maratonlopp framför sig innan man fick vika in i upploppsfilen, men publikens stöd inne i Kalmar hjälpte verkligen till för att hålla modet uppe. Vid hamnen stod Krister och berättade att jag hade Kim 5 minuter före mig. Märkligt tänkte jag, hade jag kört in 7 minuter på de sista 2 cykelmilen? Bergman låg 30 minuter före mig. 30 minuter! Menade han inte 13 minuter? Nej 30 minuter var det och han låg före både Andreas och Bidevind, det var som attan! Att Bergman simmar snabbt är känt, men han hade också följt upp det med en riktigt bra cykeltid. En del av skillnaden berodde visserligen på att jag startade i en senare sim-grupp, men det rörde sig om ett fåtal minuter.
Jag kutade på. Solen sken och det kändes som om jag skulle koka bort i min svarta tävlingsdräkt, så jag tog som rutin att hälla en eller två muggar vatten över huvudet vid varje vätskekontroll och det fungerade. Efter halva första varvet kände jag lite håll och bestämde mig för att göra en ändring i kosten. Jag slutade med sportdrycken på kontrollerna och började med geler och vatten i stället. Det verkade fungera. När jag kom in till Kalmar för varvning mötte jag Kim på en återvändsgatepassage mitt inne i stan, jag hade tagit in ett par minuter. Krister meddelade att Bergman låg 23 minuter före och att jag snart skulle komma i fatt Bidevind som gått in i väggen. Detta var verkligen otippat! Han hade kanske inte mörkat sin träning som vi misstänkte. Mycket riktigt kom jag i fatt Bidevind 3 km senare. Hans energi hade tagit slut berättade han.
Några kilometer senare mötte jag Tomas på en av de gemensamma sträckorna där man möter andra löpare och bedömde att jag låg 4-5 km före honom. Med ungefär en halv mara kvar skulle han kunna hinna ifatt mig om han körde i det 4 minuters tempo som jag vet han är kapabel till. Nu fick jag verkligen en morot för att hålla tempot uppe. Hade egentligen inga placeringsambitioner men det skulle onekligen kännas bra att slå kollegorna från jobbet. När jag kom in till stan igen för att gå ut på tredje och sista varvet, så mötte jag Kim på samma gatstump igen, men nu låg jag före! Vi såg bägge lika förvånade ut. Förklaringen som jag fick veta senare var att jag sprungit om honom när han besökt en bajamaja. Krister gav mig tider till Andreas och Bergman, men jag frågade om han inte hade några baktider till Tomas och Munther. "Du måste tänka framåt, Wille" svarade han och naturligtvis hade han rätt. Bättre att satsa på att springa ifatt någon än att oroa sig för att bli omsprungen.
Efter ytterligare en kilometer kom jag ifatt Andreas, som svor åt Bergman som låg flera minuter före oss. Jag kutade på och småpratade lite med andra deltagare med samma tempo, så som man kan göra under en mara. När jag kommit halvvägs in på sista 13 km varvet så stålsatte jag mig att försöka hålla uppe tempot. När jag närmade mig Kalmar så övergick banan till en smal stig i ca. 50 m. Jag kom just i fatt en grupp löpare där och ropade "kommer vänster" för att inte trängas mer än nödvändigt. När jag passerade gruppen hörde jag Bergmans röst "Heja Wille". Det var oväntat för just då tänkte jag bara på målet, det var bara någon kilometer kvar. Publikens stöd i Kalmar gjorde att den sista kilometern kändes lätt och när jag kom in på målrakan uppbådade jag mina sista krafter till en spurt och en high-five med speakern som med tung röst meddelade "Wilhelm you are an IRONMAN!!!!!". Det kändes otroligt skönt att ha rott det här i hamn efter att ha haft det som mål i ett års tid. Jag kände mig oväntat pigg, förmodligen hög på endorfiner.
Bakom målet tryckte de en mugg resorb i handen på mig, svepte in mig med en aluminiumfilt och en personlig ledsagare följde mig småpratande till utlämningen av ombytespåsar och finisher-tröjor. Mycket proffsigt! Vi vandrade förbi en liten plastpool som folk satt och svalkade sina ömma fötter i, det såg lite roligt ut. När vi nådde mattältet så sa jag att jag nog klarar mig själv nu, gick in, tog en Cola och satte mig vid ett bord. Otroligt skönt att få sätta sig ner efter att ha hållit igång i ca 11.5 timmar. Efter några minuter började det att flimra för ögonen och mitt maginnehåll ville ut. Jag tog sikte på en grön plastcontainer 5 meter bort som jag hängde mig över kanten på och sprayade ner med en liter vatten blandat med gel och resorb. Sedan gick jag till sjuktältet där jag fick ny resorb och fick ta av mig mina blöta kalla kläder. Jag hade nog inte behövt hälla vatten över mig under det sista varvet, solen gassade ju inte direkt längre. Efter att ha fått lite chips och vilat några minuter så gick jag ut till den väntande familjen, som gav mig en egendesignad t-shirt och en snygg medalj av plastpärlor.
Vi vandrade till hotellet där jag mötte upp med flera utbrytare. Några gick och fick massage, Tomas och jag gick tillbaka till mattältet och vräkte i oss pizza. Efter det var vi ett stort gäng som gick till transitionområdet och hämtade påsar och cyklar. Efter att vi återvänt till hotellet så sa vi att vi skulle träffas och ta en öl i hotellrestaurangen, men väl uppe på rummet så ångrade sig de flesta. Sängen var förföriskt mjuk och skön. Ångrar dock att jag inte gick ner till målområdet under Heroes hour mellan 22.00 och 23.00. Munther berättade att det var en grym stämning där och det avslutande fyrverkeriet var spektakulärt.
På morgonen så möttes alla upp till frukosten, även Bergman som har den exklusiva vanan att tillbringa natten på sjukhus efter varje genomförd Ironman (han gjorde det även i Österrike). Hans saltbalans hade återvänt till normala värden, men han beklagade sig över sjukhusräkningen så till nästa tävling kommer han att checka ut från hotellet på morgonen på tävlingsdagen för att slippa dubbla övernattningskostnader.
Sammanfattningsvis var alla utbrytare nöjda med sina prestationer givet träningsmängd, dagsform mm. Bidevind väggade bara temporärt under andra löpvarvet, efter att ha fyllt på energi med chips och Cola vid matkontrollerna så fick han upp tempot igen, otroligt starkt! Alla vi som var Ironman-nybörjare var ju glada bara för att vi fullföljde, det är ju inget man kan ta för givet. Alla gjorde det dessutom till hedervärda tider. Förhållandena hade ju varit gynnsamma, med ett varmt Kalmarsund, måttlig vind på Öland med lika mycket medvind som motvind och ett soligt väder som gav stor publik under Maran. På det hela taget så var det en tillställning som gav mersmak, det kommer nog att bli flera Ironman-tävlingar för många av oss.
Tider delmoment, samt total tid inklusive transitiontider.
Name
|
Swim
|
Bike
|
Run
|
|
Wille
|
01:33:52
|
ca. 05:35:00
|
04:05:03
|
|
Andreas
|
01:19:38
|
05:45:43
|
04:24:46
|
|
Bergman
|
01:11:48
|
05:30:52
|
04:46:22
|
|
Kim
|
01:20:19
|
05:48:45
|
04:21:14
|
|
Tomas
|
01:33:40
|
06:09:42
|
03:49:17
|
|
Bidevind
|
01:21:01
|
05:47:17
|
04:31:03
|
|
Björn
|
01:29:07
|
06:00:15
|
04:41:24
|
|
Limpan
|
01:30:06
|
05:57:28
|
05:02:24
|
|
Munther
|
01:37:15
|
06:16:36
|
04:40:26
|
|
Russing
|
01:49:18
|
06:19:54
|
04:27:39
|
|
Reinhammar
|
01:38:28
|
06:17:29
|
05:02:55
|
|
Fotografer i Kalmar: Anna-Lena & Magnus Beckman, Krister Bergström
