Race report: Marcialonga 2026

Marcialonga – tåg, snökaos och 70 km cowboyåkning

Den briljanta idén: vi tar tåget till Italien

Jag hade lyckats lura med mig min kompis Matte och kollegorna Camilla och Richard till Marcialonga. Matte ville hellre åka tåg ner, så han och jag bestämde oss för att ta tåget hela vägen till Italien.

Det var över tjugo år sedan jag tågluffade, så Matte tog kommandot och styrde planeringen av tågbokningarna. Jäkligt skönt att ha en egen resebyrå.

Hamburg: sightseeing och akut vintershopping

Resan började med nattåg med SJ till Hamburg där vi hade en heldag för sightseeing och turistande till fots. Vi dumpade väskorna på centralstationen och skidorna på ett hotell. Eftersom jag hade vägrat att packa vinterkläder blev det ganska snabbt akut att köpa något värmande på Decathlon när de öppnade. Vi hann också med tre frukostar innan butikerna öppnade.

Hamburg har sjukt mycket att erbjuda, även till fots och vi hann bland annat med att besöka Miniatur Wonderland - en dröm för alla som gillar att leka konduktörer eller ingenjörskonst. 

Efter att ha gjort Hamburg och bland annat hittat en gata som hette Venusberg (!) var det dags för nästa nattåg med Deutsche Bahn/ÖBB till Innsbruck. DB/ÖBB utklassade SJ i komfort, punktlighet och framför allt renlighet.

Innsbruck, nummerlappar och ett boende mitt i spåret

Väl i Innsbruck skulle vi bli upphämtade av Camilla och Richard som flugit via München. Vi hann med Alstadt, Goldenes dach och även en tur med berganan och lite klassikt tyrolsk mat.

Sen var det dags att åka mot till Italien och förbi Cavalese för att plocka upp våra bibs, kolla målraken och se hur stan förberedde sig inför OS-veckan som skulle börja kort därefter, innan vi drog vidare till vårt boende i Moena.

Vi hade hyrt en fantastisk studio. Utmaningen var bara att den låg PRECIS vid spåret. Att ta sig dit med bil var ett mindre äventyr eftersom alla vägar som Google tyckte vi skulle köra på var avstängda för loppet, och att parkera vid boendet var bara att glömma. Bilen hamnade till slut på vinst och förlust någonstans på andra sidan byn.

När den väl var parkerad kändes det som dagens största seger.

Propagandaspår och optimistisk vallning

Lördagen, dagen innan loppet, bjöd på strålande förhållanden. Solen sken och spåren som vi kunde hoppa på mitt i byn var som räls. Riktig propaganda! Man började nästan misstänka att någon hade beställt vädret.

Vad vi däremot inte visste var att Bore hade andra planer för söndagen.

Prognosen visade nysnö med start under natten och kanske under hela loppet. Vi kollade olika vallarekommendationer, men trots vädret rekommenderade alla mjukt klister. Planen blev att eventuellt toppa med burkvalla om det faktiskt kom mycket snö.

Jag hade tänkt köra ett par stakskidor med blå/gul slip men vallade ändå upp mina klisterskidor. Matte hade redan bestämt sig för att köra tejp, medan Richard och Camilla följde klisterrekommendationerna.

Klassisk uppladdning: pizza och rödvin

Efter att ha laddat upp så som man ska inför ett skidlopp (pizza och rödvin) var det dags att försöka få lite sömn.

Marcialonga är inte som Vasaloppet där man måste gå upp klockan 04 för att hinna till start, vilket var rätt gött. Dessutom låg spåren precis utanför dörren, så vi skulle kunna åka ner till starten på mindre än tio minuter.

Vid frukost kikade vi ut genom fönstret. Torr nysnö singlade ner från himlen och hade nog gjort det stora delar av natten.

Det här skulle bli en spännande dag.

Och jäkligt jobbig.

Vallakaos vid starten

Valet föll för min del på stakskidorna, vilket visade sig vara ännu mer lyckat när vi fick lite bråttom och jäktade iväg mot starten. Det skulle vi inte ha gjort.

I alla fall inte innan vi toppat klistret med burk…

Stackarna med klister fick snabbt ordentlig påbyggnad under skidorna och fick i princip gå-vingla fram. Vi räknade kallt med att någon skulle ha en skrapa och burk nere vid starten så att vi kunde fixa till skidorna.

Och det fanns det så klart.

Problemet löst, trodde vi.

Starten och den långa klättringen mot Canazei

I väntan på att våra startvågor skulle dra igång kommer elitåkarna ner. Vi säger till Alvar att han får se till att vinna i år. Själva siktade vi mest på att överleva.

För er som inte har kört loppet så börjar det med ungefär 18 km stigning från Moena upp till Canazei. Där vänder man över på andra sidan dalen och åker tillbaka mot Moena.

Min start gick rätt bra, även om det ibland blev dragspelseffekt i nedförslöporna på grund av all nysnö som lagt sig i vallarna. Tydligen var det betydligt värre längre bak i fältet.

För min del funkade det ändå bra att staka uppför och jag kunde till och med plocka några placeringar i backarna.

Ett spår, mycket lössnö och en hel del fuskare

Efter vändningen i Canazei går det i princip utför hela vägen förbi Moena och Predazzo innan man vänder tillbaka upp mot Cavalese. Där väntar drygt två kilometers stigning i den klassiska Cascatan innan man kan andas ut och glida in i mål.

Men redan efter Canazei började det bli sämre. I praktiken fanns det ett spår där alla åkte. Runt omkring var det bara lössnö.

Försökte man sig på en omkörning fick man slita som ett djur för att ta ett fåtal placeringar. Inte direkt värt det. Jag la därför om strategin till att springa om långsammare åkare i motluten i stället.

Dessutom verkade många italienare, men också en hel del svenskar, ha misstagit loppet för ett skatelopp vilket var sjukt irriterande när vi laglydiga fick slita hårt i spåren.

Cascatan – sista uppförsbacken från helvetet

Cascatan var som väntat brutalt jobbig att staka och det blev en hel del saxgång. När jag körde loppet för 16 år sedan kunde jag njuta av fäste upp. Det hade varit rätt trevligt även i år.

Helt otroligt att eliten stakar upp hela backen, som jag skulle säga är betydligt värre än Vasaloppets första backe.

Till slut, efter rätt mycket slit, fick jag glida in i mål. Tiden blev ungefär tio minuter långsammare än förra gången, men jag var ändå rätt nöjd utifrån förhållandena.

After ski och blandade vallakänslor

Resten i sällskapet tog lite längre tid på sig. De som kört klister hade haft en riktigt usel dag, men var ändå nöjda.

Själv var jag mest nöjd med att ha känt mig stark genom loppet även om det aldrig riktigt gavs en chans att trycka på när man fick åka som en bredbent cowboy i sladdriga spår.

På kvällen firade vi så klart ordentligt innan det var dags att dra hem dagen därpå.

Hemresan: snöstorm, inställda tåg och McDonald's i Hamburg

För Richard och Camilla var det lugnt. De flög från München och passade dessutom på att åka och kolla ett Disneyslott.

Matte och jag skulle ta oss från Innsbruck via München, vidare till Hamburg och sedan sista nattåget hem till Stockholm.

Men ni minns snöovädret under loppet…

Det hade nu dragit vidare upp till Österrike och Tyskland. Vår resa började därför med inställda lokaltåg i Österrike, vilket gjorde att vi missade tåget från München. Det var dessutom inställt.

Så vi hoppade på ett annat (försenat) tåg som också skulle till Hamburg.

Det tåget var i sin tur flera timmar försenat.

Vi började därför kolla hotell och flyg som alternativ, men inga vettiga avgångar fanns. Så det var bara att hålla tummarna för att även nattåget från Berlin, som gick via Hamburg, skulle vara försenat.

Det var det.

Kanske lite för mycket.

Fyra timmar.

Så väl framme på Hamburg Hauptbahnhof, som inte är uppvärmd, fick vi värma oss på McDonald's medan vi väntade.

Till slut kom tåget i alla fall och vi kunde få några timmars efterlängtad sömn innan vi vaknade upp i Sverige.

Men det här med tåg till skidlopp? Faktiskt riktigt bra

Vi hade sjukt oflyt med ovädret som påverkade både loppet och hemresan. Men jag måste ändå erkänna att det där med att ta tåget till och från ett lopp faktiskt var riktigt nice.

Kul första skidlopp för året och en stämpel närmare ett fullt (andra) Worldloppet-pass.