Race report: Tartu ski marathon 2026

Ett annorlunda lopp 

Trots idoga försök att övertala en Utbrytare och annat löst folk fann jag mig till slut sittande ensam på flyget till Tallinn helgen efter Lahti. 

Att resa solo är ändå rätt nice ibland. Den här gången var målet tydligt: åka till Estland, köra Tartu Ski Marathon och förhoppningsvis hämta hem ett diplom för att ha slutfört 10 Worldlopp.

Smidig logistik (igen)

Precis som i Finland var logistiken löjligt smidig. På flygplatsen i Tallinn kunde jag hoppa på en “lyxbuss” till Tartu för 15 euro, och två och en halv timme senare promenera från busstationen till hotellet.

Tartu visade sig vara en väldigt kompakt stad. Gamla stan, bryggerier och det mesta som var värt att se låg inom promenadavstånd. Det enda som låg lite avsides var race-centret, men det var perfekt att slå ihjäl lite tid dagen och gå dit istället för att ta taxi.

Worldloppets pastafest

Att ha ett Worldloppspass har sina fördelar på de här loppen (förutom i Mora...). Ofta bjuds man in till en välkomstmiddag där man kan träffa likasinnade och prata skidlopp.

Så även i Tartu.

Här väntade pastafest i race-centret, som låg i en stor galleria. Förutom pasta bjöd estländarna på starköl, bubbel, vin och – om man absolut insisterade – vatten.

Jag hamnade bredvid Steve (69) från Kanada, som precis avslutat sina första 10 Worldlopp och nu konverterat till 30 km-loppen. Under damernas stafett i OS hann vi avhandla världsläget, Mark Carney och tillsammans följa dramatiken när Ebba Andersson reste sig efter sin vurpa.

Steves nästa lopp skulle bli VL30, så jag bad honom säga hej om han såg en 🐮 ute på spåret.

Ett marathon som inte går i Tartu

Det är egentligen lite märkligt att loppet heter Tartu Ski Marathon, eftersom det varken startar eller slutar där. I stället bussas man till starten i Otepää och går i mål i Elva.

På morgonen vaknade jag oväntat nervös. Inte för loppet i sig, utan för sådant som ligger utanför ens kontroll. Prognosen visade återigen temperaturer kring –20 grader, och den här gången hade jag inte Willes legendariska tubsockor med mig. Ett klart nybörjarmisstag.

Skidvalet kändes däremot rätt: Rossignol DP med blå/gul slip. Kallt, men ändå relativt fuktigt i luften.

Senast jag körde Tartu var det ännu kallare, runt –30, och då var det faktiskt här vi snappade upp tricket med tubsockorna. Den gången fick vi dessutom sitta i bussarna och vänta inför start. Nu var idrottshallen öppen, vilket gjorde att man kunde värma sig lite innan.

Böljande spår och en hjälte i spåren

Till slut gick starten.

Banan är i början härligt böljande genom skogen med en riktigt fin inramning. Efter någon minut fick jag syn på min nya hjälte: killen som åker med hjälm och backhoppningsskidor. Jag har sett honom tidigare på Vasaloppet och varje gång blir jag lika imponerad.

Skidvalet kändes bra, men kroppen var lite svag. Jag hade knaprat både Alvedon och halstabletter dagarna innan, så planen fick bli att hitta ett stabilt mellanmjölkstempo och bara mata på.

Katastrof efter tio kilometer

Lite drygt 10 km in i loppet hände något jag aldrig tidigare varit med om.

I en saxbacke kändes skidan plötsligt… märklig. Jag tittade ner och insåg att belaget höll på att lossna från skidan. Vid varje saxsteg rullade det nästan bakåt under skidan.

Först fattade jag knappt vad som hänt. Eller kunde inte tro det iaf.

Jag klev ur spåret och försökte få belaget att lägga sig rätt genom att dra benet bakåt. Det hjälpte sådär. Det gick att ta sig fram så länge jag undvek att lyfta skidan. Annars borrade spetsen av belaget ner sig i spåren.

Ganska snabbt insåg jag dock att om jag fortsatte skulle belaget förmodligen brytas av helt – och då var loppet definitivt över.

Och det hade varit extra surt när jag rest hit bara för stämpeln i passet.

Ebba-style

Inspirerad av Ebba Andersson dagen innan tog jag den trasiga skidan under armen och “skidade” vidare på en skida i hopp om att hitta hjälp.

Jag försökte göra mig förstådd för några funktionärer och publik längs banan, men språket var ett hinder. Ingen kunde riktigt hjälpa.

Till slut började jag mentalt förbereda mig på att köra resten av loppet på en skida. Eller ännu värre - att tvingas att bryta. 

Då fick jag syn på något hoppfullt längre fram.

En ambulans.

Ambulansservice 

Jag tog av mig den kvarvarande skidan och stapplade bort till ambulansen.

Språkmässigt förstod vi inte varandra alls, men de insåg snabbt mitt problem. Efter lite rotande i ambulansen plockade de fram något som såg ut som en hybrid mellan coach-tejp och kirurgtejp.

Tillsammans lindade vi fast belaget mot skidan längst fram.

Tyvärr var det för kallt för att ta fram mobilen, men resultatet var minst sagt improviserat. Bakom tejpen fanns ett tydligt hålrum mellan belag och skida och spetsen pekade mer rakt fram än uppåt.

Men det skulle nog kunna hålla.

Förhoppningsvis hela vägen till mål.

Den långa vägen hem

Då och då fastnade snö under spetsen framtill på den lindade skidan och jag fick stanna för att sparka bort klumparna.

I nedförsbackarna vågade jag inte stå på fullt på den trasiga skidan. Jag var rädd att spetsen skulle borra ner sig och att jag skulle flyga fram som en vante.

Som tur var hade vi redan passerat de flesta stora backarna. Resten av loppet blev en blandning av småsurande försiktig åkning och en gnutta envishet.

Men till slut lyckades jag faktiskt ta mig i mål utan större dramatik.

Honungsöl

Många länder verkar ännu inte riktigt ha förstått konceptet dusch efter skidlopp, så ombytet fick ske i ett tält. Som tur var serverades en lokal honungsöl i målområdet, och den var så god att jag slutade vara grinig över att behöva åka tillbaka till Tallinn oduschad.

Efter ombytet gick jag bort till Worldloppets tält för att hämta mitt diplom.

Men det fick jag inte.

I stället fick jag veta att jag och Ben (70) från Kanada, som också just slutfört sin första Worldloppet Master, skulle tackas av på podiet vid målgång. Det är nog en av väldigt få gånger jag stått på ett podium i vuxen ålder.

Det är rätt mycket bling-bling feeling på Master medaljen

Så även om Ben och jag mest solade oss i varandras glans i klubben för inbördes beundran, var det ett rätt fint sätt att avsluta resan och så även den här race rapporten.

Några försök att dokumentera skidorna

Och här säger vi adjö till skidorna, de fick iaf åka tre lopp innan de reklamerades

Race report: Finlandia-Hiitto 2026

Finska pinnar och tubsockor

Knappt hade efterdyningarna från Marcialonga lagt sig innan det var dags att dra vidare för fler skidlopp. Den här gången till Finland. Utan större ansträngning lyckades jag dessutom lura med mig Wille, som generöst nog gick med på att dela hotellrum.

Finlandia-hiihto är finnarnas motsvarighet till Vasaloppet och avgörs på klassisk finsk skidmark i Lahti. Målsättningen för både Wille och mig var att dubblera: klassiskt lopp på lördagen och samma distans igen på söndagen, fast skate.

För egen del skulle det dessutom bli premiär på skateskidor. Jag köpte ett par efter förra säsongen men hade inte stått på dem en enda meter. Wille hade sedan länge ryckt plåstret i Cortina med jobbet. 

Kortare lopp – men samma ambition

Normalt ska loppen vara 65 km, men trots en kall vinter hade arrangörerna svårt att få ihop tillräckligt med snö längs hela sträckningen. Någon vecka före start kom därför beskedet att distansen kortats till 42 km på en trevarvsbana, med start och mål på Lahtis klassiska skidstadion.

Lite kortare alltså, men fortfarande långt nog för att bli ett riktigt skidlopp.

Skatepremiär veckan innan start

Med en vecka kvar till loppet var det dags att testa det där med skate. Till min egen förvåning gick det faktiskt rätt bra. Problemet var bara att det inte gick snabbare än klassiskt och att jag verkade ha exakt en växel.

Jag hade ju hört rykten om att det skulle finnas fem.

De andra fyra växlarna kunde jag dock inte hitta, åtminstone inte med något vidare flyt.

Så jag ringde in förstärkning i form av en gammal kollega som fick agera improviserad skidcoach. Vi möttes upp på konstsnöspåret i Sundbyberg innan jobbet och efter några värdefulla tips började det plötsligt kännas betydligt roligare.

Nu såg jag faktiskt fram emot söndagen.

Mot Finland – och Lahti på räls

Wille hade som vanligt en röd ros i kavajslaget så att vi skulle hitta varandra på Arlanda, och sedan bar det iväg mot Finland.

Taggad efter Marcialonga hade jag bestämt mig för att åka tåg från Helsingfors till Lahti. Det visade sig vara löjligt smidigt. En pendeltågslinje direkt från flygplatsen och efter tio minuter ett byte till ett tåg som gick hela vägen till Lahti. Drygt 14 euro per person.

Frostigt Lahti

Vi möttes av ett frostigt Lahti där träden var täckta av rimfrost och luften var krispig. Lokalborna verkade däremot knappt märka av kylan. Mössa och vantar lyste ofta med sin frånvaro, och det var inte ovanligt att se någon promenera runt med en burk starköl i handen.

Staden kändes dessutom som ett slags nordiskt fäste för EMO-kulturen.

Från stationen var det bara en kilometer till hotellet och därifrån två kilometer till skidstadion. Kompakta städer är verkligen en välsignelse när man ska köra skidlopp.

MacGyver-lösningar i minus tjugo

Efter att ha hämtat nummerlappar och njutit lite av godsakerna i Worldloppets tält var det dags att förbereda sig för morgondagen.

Det skulle bli kallt. Runt –20 °C under stora delar av loppet.

Vi insåg snabbt att vår utrustning inte riktigt var dimensionerad för det. Lösningen? Klassisk Wille-MacGyver. Wille köpte ett gäng tubstrumpor som klipptes sönder och träddes över pjäxorna för extra isolering. Vi kompletterade dessutom med fot/handvärmare och jag med ett par riktigt varma vantar.

Det kändes som att vi åtminstone hade en plan för att överleva de första kilometrarna. Vi laddade upp 

Lördag: klassiskt och blodsmak direkt

På lördagsmorgonen var det äntligen dags.

Den första delen av loppet från stadion består av ett antal rejäla motlut som snabbt fick blodsmaken att leta sig fram i munnen. En gammal bekant som man träffar alldeles för sällan när man börjar bli lite bekväm.

Sedan bar det ut på första varvet av tre.

Jag lyckades hålla ett okej tempo och mina stakskidor (blå/gul slip) gick helt okej. Det var dock uppenbart att vissa hade lite bättre glid än jag. Samtidigt var jag nöjd med vallningen eftersom slipen egentligen inte var optimal för föret.

Banan visade sig dessutom vara rätt tuff, med flera rejäla backar. Två av dem tvingade mig till saxning: en ute på varvet och den långa stigningen innan Magnussonbacken när man kommer tillbaka mot stadion och målgång.

Spansk middag och välförtjänt vila

Efter loppet var vi båda rätt nöjda och kunde konstatera att banan definitivt inte var någon promenad. 

Nu var vi värda lite lokal hantverksöl och finsk rap innan vi till kvällen lyckades vi dessutom snacka till oss ett bord på en riktigt bra spansk restaurang. 

Efter det somnade vi ganska snabbt.

Söndag: skatepremiär

Nästa morgon var det dags igen.

Tyvärr hade Wille dragit på sig någon form av sträckning i ljumsken och fick kasta in handduken för dagen. Själv tog jag mig till starten för skatepremiären.

Det var fortfarande kallt, men någon grad mildare än dagen innan.

Att skate:a uppför Stadionbacken visade sig vara betydligt behagligare än att staka den, och jag fick till ett bra flyt genom att härma rytmen hos åkarna framför mig.

Ute på banan försökte jag åka avslappnat, men det var lätt att hela tiden falla tillbaka till min enda växel. Ibland dök det upp någon grupp jag kunde haka på och imitera deras teknik.

Det funkade faktiskt rätt bra.

Redan efter ett varv hade jag däremot tröttnat lite på banan. Det var ju exakt samma som dagen innan. Resten av loppet blev därför mest ett metodiskt malande för att ta sig igenom varven.

Kulturstopp innan hemresan

Tillbaka på hotellet hade vi några timmar att slå ihjäl innan det var dags att ta oss tillbaka mot Helsingfors och flyget hem.

Wille hade hittat ett museum vi båda ville se: Malva – Lahti Museum of Visual Art. Själv hade jag siktat in mig på Ristinkirkko, en kyrka ritad av Alvar Aalto och ett av de sista projekten han arbetade med.

En ganska perfekt avslutning på en skidhelg.

Slutsats: skidåkning och kultur i perfekt kombination

Vill man maximera skidåkning och samtidigt få in lite kultur kan jag varmt rekommendera Lahti. Det är löjligt enkelt att ta sig dit, och när man väl är på plats ligger allt inom promenadavstånd.

Två lopp, minus tjugo grader och en skatepremiär senare kunde vi nöjda styra hemåt igen.

Race report: Marcialonga 2026

Marcialonga – tåg, snökaos och 70 km cowboyåkning

Den briljanta idén: vi tar tåget till Italien

Jag hade lyckats lura med mig min kompis Matte och kollegorna Camilla och Richard till Marcialonga. Matte ville hellre åka tåg ner, så han och jag bestämde oss för att ta tåget hela vägen till Italien.

Det var över tjugo år sedan jag tågluffade, så Matte tog kommandot och styrde planeringen av tågbokningarna. Jäkligt skönt att ha en egen resebyrå.

Hamburg: sightseeing och akut vintershopping

Resan började med nattåg med SJ till Hamburg där vi hade en heldag för sightseeing och turistande till fots. Vi dumpade väskorna på centralstationen och skidorna på ett hotell. Eftersom jag hade vägrat att packa vinterkläder blev det ganska snabbt akut att köpa något värmande på Decathlon när de öppnade. Vi hann också med tre frukostar innan butikerna öppnade.

Hamburg har sjukt mycket att erbjuda, även till fots och vi hann bland annat med att besöka Miniatur Wonderland - en dröm för alla som gillar att leka konduktörer eller ingenjörskonst. 

Efter att ha gjort Hamburg och bland annat hittat en gata som hette Venusberg (!) var det dags för nästa nattåg med Deutsche Bahn/ÖBB till Innsbruck. DB/ÖBB utklassade SJ i komfort, punktlighet och framför allt renlighet.

Innsbruck, nummerlappar och ett boende mitt i spåret

Väl i Innsbruck skulle vi bli upphämtade av Camilla och Richard som flugit via München. Vi hann med Alstadt, Goldenes dach och även en tur med berganan och lite klassikt tyrolsk mat.

Sen var det dags att åka mot till Italien och förbi Cavalese för att plocka upp våra bibs, kolla målraken och se hur stan förberedde sig inför OS-veckan som skulle börja kort därefter, innan vi drog vidare till vårt boende i Moena.

Vi hade hyrt en fantastisk studio. Utmaningen var bara att den låg PRECIS vid spåret. Att ta sig dit med bil var ett mindre äventyr eftersom alla vägar som Google tyckte vi skulle köra på var avstängda för loppet, och att parkera vid boendet var bara att glömma. Bilen hamnade till slut på vinst och förlust någonstans på andra sidan byn.

När den väl var parkerad kändes det som dagens största seger.

Propagandaspår och optimistisk vallning

Lördagen, dagen innan loppet, bjöd på strålande förhållanden. Solen sken och spåren som vi kunde hoppa på mitt i byn var som räls. Riktig propaganda! Man började nästan misstänka att någon hade beställt vädret.

Vad vi däremot inte visste var att Bore hade andra planer för söndagen.

Prognosen visade nysnö med start under natten och kanske under hela loppet. Vi kollade olika vallarekommendationer, men trots vädret rekommenderade alla mjukt klister. Planen blev att eventuellt toppa med burkvalla om det faktiskt kom mycket snö.

Jag hade tänkt köra ett par stakskidor med blå/gul slip men vallade ändå upp mina klisterskidor. Matte hade redan bestämt sig för att köra tejp, medan Richard och Camilla följde klisterrekommendationerna.

Klassisk uppladdning: pizza och rödvin

Efter att ha laddat upp så som man ska inför ett skidlopp (pizza och rödvin) var det dags att försöka få lite sömn.

Marcialonga är inte som Vasaloppet där man måste gå upp klockan 04 för att hinna till start, vilket var rätt gött. Dessutom låg spåren precis utanför dörren, så vi skulle kunna åka ner till starten på mindre än tio minuter.

Vid frukost kikade vi ut genom fönstret. Torr nysnö singlade ner från himlen och hade nog gjort det stora delar av natten.

Det här skulle bli en spännande dag.

Och jäkligt jobbig.

Vallakaos vid starten

Valet föll för min del på stakskidorna, vilket visade sig vara ännu mer lyckat när vi fick lite bråttom och jäktade iväg mot starten. Det skulle vi inte ha gjort.

I alla fall inte innan vi toppat klistret med burk…

Stackarna med klister fick snabbt ordentlig påbyggnad under skidorna och fick i princip gå-vingla fram. Vi räknade kallt med att någon skulle ha en skrapa och burk nere vid starten så att vi kunde fixa till skidorna.

Och det fanns det så klart.

Problemet löst, trodde vi.

Starten och den långa klättringen mot Canazei

I väntan på att våra startvågor skulle dra igång kommer elitåkarna ner. Vi säger till Alvar att han får se till att vinna i år. Själva siktade vi mest på att överleva.

För er som inte har kört loppet så börjar det med ungefär 18 km stigning från Moena upp till Canazei. Där vänder man över på andra sidan dalen och åker tillbaka mot Moena.

Min start gick rätt bra, även om det ibland blev dragspelseffekt i nedförslöporna på grund av all nysnö som lagt sig i vallarna. Tydligen var det betydligt värre längre bak i fältet.

För min del funkade det ändå bra att staka uppför och jag kunde till och med plocka några placeringar i backarna.

Ett spår, mycket lössnö och en hel del fuskare

Efter vändningen i Canazei går det i princip utför hela vägen förbi Moena och Predazzo innan man vänder tillbaka upp mot Cavalese. Där väntar drygt två kilometers stigning i den klassiska Cascatan innan man kan andas ut och glida in i mål.

Men redan efter Canazei började det bli sämre. I praktiken fanns det ett spår där alla åkte. Runt omkring var det bara lössnö.

Försökte man sig på en omkörning fick man slita som ett djur för att ta ett fåtal placeringar. Inte direkt värt det. Jag la därför om strategin till att springa om långsammare åkare i motluten i stället.

Dessutom verkade många italienare, men också en hel del svenskar, ha misstagit loppet för ett skatelopp vilket var sjukt irriterande när vi laglydiga fick slita hårt i spåren.

Cascatan – sista uppförsbacken från helvetet

Cascatan var som väntat brutalt jobbig att staka och det blev en hel del saxgång. När jag körde loppet för 16 år sedan kunde jag njuta av fäste upp. Det hade varit rätt trevligt även i år.

Helt otroligt att eliten stakar upp hela backen, som jag skulle säga är betydligt värre än Vasaloppets första backe.

Till slut, efter rätt mycket slit, fick jag glida in i mål. Tiden blev ungefär tio minuter långsammare än förra gången, men jag var ändå rätt nöjd utifrån förhållandena.

After ski och blandade vallakänslor

Resten i sällskapet tog lite längre tid på sig. De som kört klister hade haft en riktigt usel dag, men var ändå nöjda.

Själv var jag mest nöjd med att ha känt mig stark genom loppet även om det aldrig riktigt gavs en chans att trycka på när man fick åka som en bredbent cowboy i sladdriga spår.

På kvällen firade vi så klart ordentligt innan det var dags att dra hem dagen därpå.

Hemresan: snöstorm, inställda tåg och McDonald's i Hamburg

För Richard och Camilla var det lugnt. De flög från München och passade dessutom på att åka och kolla ett Disneyslott.

Matte och jag skulle ta oss från Innsbruck via München, vidare till Hamburg och sedan sista nattåget hem till Stockholm.

Men ni minns snöovädret under loppet…

Det hade nu dragit vidare upp till Österrike och Tyskland. Vår resa började därför med inställda lokaltåg i Österrike, vilket gjorde att vi missade tåget från München. Det var dessutom inställt.

Så vi hoppade på ett annat (försenat) tåg som också skulle till Hamburg.

Det tåget var i sin tur flera timmar försenat.

Vi började därför kolla hotell och flyg som alternativ, men inga vettiga avgångar fanns. Så det var bara att hålla tummarna för att även nattåget från Berlin, som gick via Hamburg, skulle vara försenat.

Det var det.

Kanske lite för mycket.

Fyra timmar.

Så väl framme på Hamburg Hauptbahnhof, som inte är uppvärmd, fick vi värma oss på McDonald's medan vi väntade.

Till slut kom tåget i alla fall och vi kunde få några timmars efterlängtad sömn innan vi vaknade upp i Sverige.

Men det här med tåg till skidlopp? Faktiskt riktigt bra

Vi hade sjukt oflyt med ovädret som påverkade både loppet och hemresan. Men jag måste ändå erkänna att det där med att ta tåget till och från ett lopp faktiskt var riktigt nice.

Kul första skidlopp för året och en stämpel närmare ett fullt (andra) Worldloppet-pass.

Race report Nordenskiöldsloppet 2025

En perfekt storm

Årets Nordenskiöldslopp bäst beskrivas som en perfekt storm. En dålig vinter med snöbrist, regn och mildväder från mitten av veckan och bristande arrangörsbeslut skapade en perfekt cocktail av djävligheter. Som om det inte räckte ansåg dessutom arrangörerna att det inte gjorde så mycket att de la på 10km på distansen. 

Varför gör vi det här?

Men vi backar bandet lite, Hur hamnade Wille och jag återigen på startlinjen i Jokkmokk vid 05 en lördagsmorgon? För Willes del tror jag det har blivit ett beroende av att plåga sig länge och väl. Precis vad man kan vänta sig av en sann Utbrytare. För egen del hade jag övertygat min kollega Richard om att ett tävlingsår inte är fulländat utan ett Nordenskiöldslopp under västen - och då kunde jag inte låta bli att åka själv också. Nu ska Richard springa Kullamannen i höst, också - så det här fick bli ett av flera mandomsprov. 

Förberedelser och boende 

Logistiken kring loppet har alltid varit enkel - flyg till Luleå och sen chartras buss till Jokkmokk - men har blivit ännu bättre sedan både start och mål flyttats till Jokkmokks skidstadion. Det optimala boendet är Hotell Jokkmokk, men eftersom vi var sena på bollen bodde vi i år hemma hos Sture, Willes inkvartering även förra året. Ett riktigt lyckokast! Sture skjutsade oss till start, hämtade oss vid bussen och stod dessutom och hejade vid kontrollen 15 km innan mål. En bonus var att han var granne med the OG Wolfgang Mehl, mannen vi alla bör tacka för att han drog igång den moderna upplagan av Nordenskiöldsloppet.

Loppfanskapet börjar

Arrangörerna skickade ut ett nyhetsbrev i början av veckan och meddelade att spåren var hårda och fina men att de pga snöbrist gjort lite ändringar i sträckningen. Då var hela sträckningen stenhård och allt lovade gott. Sen kom mildvädret. 10 plusgrader och regn på fredagen. Då började helvetet ta form. Snön på isarna smälte bort spåren och det bildades ORDENTLIGT med vattenansamlingar.

Det här var vad som väntade

Starten 

Låt mig ta er med på det pissår som vi minns året upplaga av loppet som. Starten gick på sjön vid Jokkmokk och här stiftade vi första gången bekanstkap med vattnet på sjöarna. Efter att ha lämnat Jokkmokk tog vi oss ut på en 5km sträcka i kuperad och opreparerade skogsåkning modell ungarnas äventyrsåkning i slalombacken. Det var så trångt att det inte gick att passera och överallt stack det upp sten, mossa och grenar som gjorde det extra spännande och vi fick ofrivilligt belagen stenslipade. 

Första sjön

Efter ca 17km stack vi ut på den första sjön och fick leta snö och bärig is för att undvika att konstant åka vattenskidor. Men det var helt omöjligt. Där fylldes mina skor med vatten efter att skorna plurrat första gången. Spåren var hårda och snabba när vi åkte på fast mark och kunde njuta av propagandaåkning de första 80-90km av loppet. 

Granudden

Efter första passeringen av Granudden (ca 80km) började värmen göra sitt till och det blev trögt och fästet var så här dags bortnött. Nu började en jävlig strapats bort till vändningen med fler sjöar och rätt mycket stigning till banans högsta punkt vid Sågudden. 

Faceplant och första dippen

Arrangörerna hade inte riktigt lyckats med att trycka till spåren, främst vänsterspåret gick ibland igenom och folk fastnade med fötterna. Vid en nerförslöpa efter Granudden mötte vi en skoter som körde sönder det högra spåret och vi tvingades in i vänsterspåret (något som man gärna undvek pga risken att fastna. Det tog 100 meter innan jag gjorde en duktig faceplant och Wille tvingades vurpa också för att inte köra på mig. Richard klarade att parera de två sprattlande gubbarna i snön - men utrustningen höll åtminstone.

Vatten buskar och total misär

Stundtals var det kryssåkning mellan avklippta buskstammar, sten och mossa/lav när vi inte kryssade över de värsta vattenhålen på alla sjöar och första riktiga dippen kom för mig. Det blev en jakt att jaga skoterspår eller vad man trodde var packad snö för att slippa gå igenom isen med skidorna, men nio gånger av tio vann vattengudarna kampen. Med fästet borta kom första dippen för mig och jag var helt orkeslös i backarna INNAN Sågudden och hela vägen bort till vändningen. 

Vid vändningen passade vi på att tjata till oss en omvallning då allt klister var borta, samt få på torra strumpor och platspåsar utanpå för att hålla värmen någorlunda. Vi stannade en bra stund och fyllde på depåerna med Gulaschsoppa , mackor och kaffe innan vi begav oss av hemåt igen. Det var en lyckoträff.

Hemfärden - ilska som bränsle

Fyllda med energi och med fäste gjorde vi sällskap till nästa kontroll. Där skiljdes dock våra vägar åt då jag var uppeldad och irriterad och åkte och svor över de värdelösa förhållandena. Så jag lämnade Wille och Richard bakom mig och åkte på ursinne som bränsle. Varje gång jag kom till en sjö svor jag ljudligt och förbannade isarna och vattnet. Jag svor igen när skidorna stenslipades. 

Hemresan gick utifrån förutsättningarna ändå rätt bra, det visar sig att ursinne är ett bra bränsle. Men det var utmanande och påfrestande för alla småmuskler att inte fastna i rötter, stenar och böljande och knixiga nerförsbackar utan spår. Sen kom sjöarna innan Purkijaur 20 innan mål ...🤬

Vägen till Purkijaur

Det var blött, dåligt uppmärkt och vid flera tillfällen var jag säker på att jag avvikit från den tänkta (men omärkta) bansträckningen och styrt skidorna mitt ut på sjön. Arrangörerna hade helt misslyckats med att märka upp banan och så jag var väldigt osäker på om jag verkligen var på väg till Purkijaur, men en sak som de hade garanterat var att alla fick bada fötter och skidor konstant, lite som att nu ska de minsann få valuta för pengarna.  

Vägen ut från Purkijaur var lika illa, omärkt och mörkt gick skidspåren rätt ut på sjön igen och det fanns inga torra ytor att åka på. Snarare att man åkte berg och dalbana på ett uppskottat skidspår med jämnt återkommande dopp i vattenpölar. Här både svors det och arrangörerna förbannades lite som ett mantra. 

En sista adrenalinkick

Sista 20km blev en resa med ursinnet som vän och jag matade förbannat på med stakningen. En lite uppsida var att det nu blivit kallt och spåren återigen var snabba. Sista 5-7 km innan mål var det återigen dags för hinderbana på ospårad skogsstig, där mörkret adderade en ny nivå av adrenalinkick och jag var hela tiden orolig att flyga ut som en vante i terrängen.

Väl i mål hällde arrangörerna kokande vatten över bindningarna för att folk skulle få av skidorna då allt frusit fast. Richard behövde senare på natten hjälp att knacka loss is från bindningarna när han kom hem för att ens få av sig skorna. 

Det kunde ha varit värre

För Richard var det också det. Stackarn hade mer än en vurpa på vägen hem och flög som en vante när han på natten avslutat en skogshinderbana och oväntat kom ut på isen. Under de sista kilometrarna in till mål gav benen helt upp för honom och han ramlade okontrollerat flera gånger. På det hade han duktiga köttsår i händerna av spruckna blåsor. Väl hemma åtnjutandes chips och målgångsöl satt vi sedan möra och blåslagna och drog rövarhistorier om loppet. Richard vann. Det fanns delar på Richards kropp som såg värre ut, men ni får hålla till godo med en arm.

Men frågar vi Wille så kan 2025 inte mäta sig med varken 2018 - året då kärleksbanden knöts med Patrik under det tuffaste förhållanden någonsin (tror mer än hälften bröt) eller 2024 då nysnö höll på att göra medaljen till en illusion. Under årets lopp bröt ändå bara 25% av de som startade. 

De riktiga hjältarna var ändå de som vi såg på väg in mot mål när vi skulle hämta upp våra klädpåsar och då hade vi hunnit med att gå imål, åka hem, dricka öl och ljuga samt duscha, sova, packa och äta frukost. Det är pannben det!  

Pissig upplaga, men värt det ändå?

Drt kanske lyser igenom att det var en rätt pissig upplaga av loppet, men några saker var bra. Sällskapet såklart. Men också depåerna -  bra utbud och eftersom det är så lite folk blir det aldrig samma hets som på Vasaloppet och så kälet under loppet. Sen var det faktiskt propagandaåkning de första timmarna och även på natten när det frös på igen (och det inte fanns spår man riskerade att fastna i). Sen klarade alla medaljtid också. Men that’s about it.

Kommer vi tillbaka? Tveksamt om vintrarna fortsätter så här. Jag vet dock att Wille redan förbereder sig mentalt då han söker av marknaden efter uppdaterad utrustning och nya skor med vattentäta membran - de skyddar nog bra, men hjälper inte när vattnet rinner in uppifrån.