Efter att vi missade Utö på grund av sjukdom gick vi, läs undertecknad, snabbt igenom tillgängliga race att köra istället. Vi hade sedan tidigare tittat på Höga kusten swimrun, dels för att loppet verkade bjuda på en häftig miljö dels för att det var ett partner race till Ö till Ö. Vilket vi hoppade skulle innebära lite mer kvalitet än undermåliga lopp som Stockholm swimrun (där vätska tar slut och funktionärerna slänger kvarglömda kläder och saker av ren lathet).
En mindre övertalningskampanj för att få familjerna med på tåget var framgångsrik varför "norrlands-semestrar" bokades in. Även fast Ö-vik, där loppet går, inte är så där jättelångt bort är det skönt att ta det lite lugnt på vägen upp med tre små barn. Så vi stannade mycket på vägen.
Vi hade känt att den obligatoriska race briefingen kändes lite påtvingad, vi var iaf inte vana med så mycket tid (90 minuter tror jag det var) allokerat för det. När vi kom fram till hotellet så var det också race check in och gear check, varpå vi var tvungna att visa upp varenda pinal och visa på fungerande kompasser mm. Nu kändes race briefingen ännu mera löjlig.
Men shit vad de vände oss. Det var den proffsigaste briefingen och genomgången av en tävlingsbana som vi har sett på swimrun eller vilket triathlon eller multisporttävling som helst. Ironman släng er i väggen - dessa killar visste hur man arrangerade coola tävlingar med bra utmaningar. Inte så konstigt heller eftersom de varit med i Peak performance multisportlag och träffat hunden Arthur (lyssna på Husky podcast med Mikael Lindnord om ni inte minns storyn som kablades ut över världen).
Hela tävlingen var upplagd med massor av häfta inslag och spurtpriser; Apollosprinten efter 3km, Rock garden med en massa stenar, Vertical climb med inslag av rep och pss som på ÖtillÖ en final 7. Vi började längta till race och noterade egentligen inte vad tävlingsledningen sa om plan B och plan C ifall vädret skulle göra loppet okörbart eftersom när vi tittade ut var vattnet kavlugnt inne i hamnen.
Så såg det också ut på morgonen när vi åt frukost, men sen.... ojojoj vad det började blåsa. Även långt inne i Ö-vik hamn som ändå skulle vara rätt skyddad började det gå gäss och sedan vågor redan tidigt på dagen. När vi kom ut till Gullviks havsbad och campingen där loppet skulle köras stod flaggor och vimplar horisontellt längs med marken och campinggäster och tävlande sökte skydd under de tak som fanns. Det här skulle bli ett riktigt äventyr.
Innan loppet startade fick vi veta att planen fortfarande var att köra loppet enligt den ursprungliga sträckningen men att vi skulle vara förberedda för ändrade planer. Vi hoppades så klart på originalbanan eftersom den verkade så himla grym.
Starten gick så småningom och loppet började med 100m simning ut till en boj och sen vända tillbaka till stranden innan första löpningen tog vid. Vi fick en bra start och kom iväg fint bland de första 15 lagen på löpningen och försökte att hitta vårt eget tempo vilket vi höll ganska bra. Efter den första simningen kom vi upp på en ö som några år tidigare hade varit helt ödelagd av brand så vi möttes av ett coolt landskap och häftig löpning.
Det visade sig att vi tog ganska många placeringar i tuff terräng där man skulle kötta över bergsskrevor, hoppa över träd och ta sig ned för små raviner men vi tappade som vanligt placeringar eller så kom de ikapp oss på simningarna.
Vi passerade en riktigt trevlig fiskeby där lokalborna ordnat med extra vätskekontroll innan vi gav oss ut på några exponerade simningar där havet slog in och bröt över en fet bränning. Några tävlande hade innan starten gått och sagt att de skulle ta sig upp på bränningen men det fanns inte en chans att göra det utan att riskera att skada sig ordentligt. Lite längre fram hade vi någon simning på några hundra meter där vi sen skulle upp på en ö och direkt ned i en litet gatt innan nästa ö/skär. Men där låg vi ett tag och trodde att vi inte skulle komma upp för skäret var för högt och för halt för att ta oss upp på men just då kom jättevågen Allan och SKÖLJDE upp Andreas på skäret och han kunde sen dra upp mig. Wicked! Och vi bara garvade. Det här var så jäkla grymt!
Så där fortsatte loppet i ungefär två timmar. Sen började vi möta lag som sprang åt andra hållet och vi fick veta att vi skulle få mer information längre fram. Mycket riktigt stod där en funktionär som meddelade att vi skulle tillbaka samma väg som vi kommit och att målet skulle vara där vi startat. En snabb koll på klockan och vi hade kört lite över två timmar, vi skulle snart vara klara.
Men det var svårt att springa åt fel håll, när inte markeringarna satt så att man såg dem så vi och alla andra sprang fel flera gånger. Ibland vann vi placeringar ibland tappade vi. Läskigast var det när Andreas hoppade över en bergsskreva och jag inte var riktigt med på det och helt plötsligt känner hur jag dras framåt och ser skrevan och måste ta några snabba steppsteg innan jag återfår fattningen och lyckas hoppa över. Efter det enades vi om att kommunicera innan sådan hopp. Det hade kunnat gå åt helvete.
Banan är lite annorlunda på vägen tillbaka och vi får inte hoppa ner i gattet igen utan anvisas att ta oss in till land och springa på klipphällar. Nu har det börjat regna sedan ett tag så det är ju fullkomligt livsfarligt, inte bara i/ur vattnet utan även under löpningen. Men sen är vi snart tillbaka i fiskelägret och känner att loppet snart är färdigt. Strax innan mål ser vi också ett lag som vi tar in på och jag övertalar Andreas om att vi ska kämpa för att slå dem. På upploppet lägger Andreas in mosterspurten och klämmer ur den sista energin och vi kommer också före dem in i mål. Tror vi.
Sen är det någon som säger att "nu har ni två minuter då vi stannar klockan och ni får ta lite energi. Det här är den nya bansträckningen". Luften går ur oss helt och hållet. Energin är borta och vi vill inte ta ett steg till, inte efter den upphämtningen och ruschen. Sen kommer sockret ut i kroppen och vi är taggade igen.
Det som vi får information om, eller åtminstone det som vi båda uppfattar att vi få information om, stämmer inte alls med banan som vi sen springer. Det är mycket mer löpning än vi trott och bara flack mark - vilket inte gynnar oss utan vi tappar placeringar till två mixlag som drar ifrån och iväg. Den här sträckan var aldrig en en planerad del av tävlingen, iaf inte så som det nu blir och den är mest bara en transportsträcka till mål som vi redan har glömt och lagt bakom oss.
Vi går till slut i mål, trötta och nöjda. Även fast vi tyckte att den sista biten sög, vilket de flesta lag nog gjorde när man inte var inställd på den, så hade vi en grymt rolig dag. Vi älskar äventyr och det var verkligen en fantastisk dag de första fyra timmarna. De två sista kunde vi varit utan, men å andra sidan gjorde de att vi sammanlagt tog oss ett marathon i våtdräkt. Halva tiden av vad vi hoppas åstadkomma på ö till ö om några dagar. Det kommer också bli ett sju-helvetes-äventyr.
Kan ni och får ni - kör Höga kusten swimrun nästa år. By far den coolaste swimrun vi kört i Sverige. Väldigt välarrangerad. Nästa gång kommer de förhoppningsvis inte behöva lägga om banan så att de inte hann få ut vätskestationer så som det hade behövts och förhoppningsvis får de som tävlar köra vertical climb, steppa runt på Rock garden och njuta av det utlovat fina öarna kring Trysunda.
Vi säger på återseende. Simma lugnt.
En mindre övertalningskampanj för att få familjerna med på tåget var framgångsrik varför "norrlands-semestrar" bokades in. Även fast Ö-vik, där loppet går, inte är så där jättelångt bort är det skönt att ta det lite lugnt på vägen upp med tre små barn. Så vi stannade mycket på vägen.
Vi hade känt att den obligatoriska race briefingen kändes lite påtvingad, vi var iaf inte vana med så mycket tid (90 minuter tror jag det var) allokerat för det. När vi kom fram till hotellet så var det också race check in och gear check, varpå vi var tvungna att visa upp varenda pinal och visa på fungerande kompasser mm. Nu kändes race briefingen ännu mera löjlig.
Men shit vad de vände oss. Det var den proffsigaste briefingen och genomgången av en tävlingsbana som vi har sett på swimrun eller vilket triathlon eller multisporttävling som helst. Ironman släng er i väggen - dessa killar visste hur man arrangerade coola tävlingar med bra utmaningar. Inte så konstigt heller eftersom de varit med i Peak performance multisportlag och träffat hunden Arthur (lyssna på Husky podcast med Mikael Lindnord om ni inte minns storyn som kablades ut över världen).
Hela tävlingen var upplagd med massor av häfta inslag och spurtpriser; Apollosprinten efter 3km, Rock garden med en massa stenar, Vertical climb med inslag av rep och pss som på ÖtillÖ en final 7. Vi började längta till race och noterade egentligen inte vad tävlingsledningen sa om plan B och plan C ifall vädret skulle göra loppet okörbart eftersom när vi tittade ut var vattnet kavlugnt inne i hamnen.
Så såg det också ut på morgonen när vi åt frukost, men sen.... ojojoj vad det började blåsa. Även långt inne i Ö-vik hamn som ändå skulle vara rätt skyddad började det gå gäss och sedan vågor redan tidigt på dagen. När vi kom ut till Gullviks havsbad och campingen där loppet skulle köras stod flaggor och vimplar horisontellt längs med marken och campinggäster och tävlande sökte skydd under de tak som fanns. Det här skulle bli ett riktigt äventyr.
Innan loppet startade fick vi veta att planen fortfarande var att köra loppet enligt den ursprungliga sträckningen men att vi skulle vara förberedda för ändrade planer. Vi hoppades så klart på originalbanan eftersom den verkade så himla grym.
Starten gick så småningom och loppet började med 100m simning ut till en boj och sen vända tillbaka till stranden innan första löpningen tog vid. Vi fick en bra start och kom iväg fint bland de första 15 lagen på löpningen och försökte att hitta vårt eget tempo vilket vi höll ganska bra. Efter den första simningen kom vi upp på en ö som några år tidigare hade varit helt ödelagd av brand så vi möttes av ett coolt landskap och häftig löpning.
Det visade sig att vi tog ganska många placeringar i tuff terräng där man skulle kötta över bergsskrevor, hoppa över träd och ta sig ned för små raviner men vi tappade som vanligt placeringar eller så kom de ikapp oss på simningarna.
Vi passerade en riktigt trevlig fiskeby där lokalborna ordnat med extra vätskekontroll innan vi gav oss ut på några exponerade simningar där havet slog in och bröt över en fet bränning. Några tävlande hade innan starten gått och sagt att de skulle ta sig upp på bränningen men det fanns inte en chans att göra det utan att riskera att skada sig ordentligt. Lite längre fram hade vi någon simning på några hundra meter där vi sen skulle upp på en ö och direkt ned i en litet gatt innan nästa ö/skär. Men där låg vi ett tag och trodde att vi inte skulle komma upp för skäret var för högt och för halt för att ta oss upp på men just då kom jättevågen Allan och SKÖLJDE upp Andreas på skäret och han kunde sen dra upp mig. Wicked! Och vi bara garvade. Det här var så jäkla grymt!
Så där fortsatte loppet i ungefär två timmar. Sen började vi möta lag som sprang åt andra hållet och vi fick veta att vi skulle få mer information längre fram. Mycket riktigt stod där en funktionär som meddelade att vi skulle tillbaka samma väg som vi kommit och att målet skulle vara där vi startat. En snabb koll på klockan och vi hade kört lite över två timmar, vi skulle snart vara klara.
Men det var svårt att springa åt fel håll, när inte markeringarna satt så att man såg dem så vi och alla andra sprang fel flera gånger. Ibland vann vi placeringar ibland tappade vi. Läskigast var det när Andreas hoppade över en bergsskreva och jag inte var riktigt med på det och helt plötsligt känner hur jag dras framåt och ser skrevan och måste ta några snabba steppsteg innan jag återfår fattningen och lyckas hoppa över. Efter det enades vi om att kommunicera innan sådan hopp. Det hade kunnat gå åt helvete.
Banan är lite annorlunda på vägen tillbaka och vi får inte hoppa ner i gattet igen utan anvisas att ta oss in till land och springa på klipphällar. Nu har det börjat regna sedan ett tag så det är ju fullkomligt livsfarligt, inte bara i/ur vattnet utan även under löpningen. Men sen är vi snart tillbaka i fiskelägret och känner att loppet snart är färdigt. Strax innan mål ser vi också ett lag som vi tar in på och jag övertalar Andreas om att vi ska kämpa för att slå dem. På upploppet lägger Andreas in mosterspurten och klämmer ur den sista energin och vi kommer också före dem in i mål. Tror vi.
Sen är det någon som säger att "nu har ni två minuter då vi stannar klockan och ni får ta lite energi. Det här är den nya bansträckningen". Luften går ur oss helt och hållet. Energin är borta och vi vill inte ta ett steg till, inte efter den upphämtningen och ruschen. Sen kommer sockret ut i kroppen och vi är taggade igen.
Det som vi får information om, eller åtminstone det som vi båda uppfattar att vi få information om, stämmer inte alls med banan som vi sen springer. Det är mycket mer löpning än vi trott och bara flack mark - vilket inte gynnar oss utan vi tappar placeringar till två mixlag som drar ifrån och iväg. Den här sträckan var aldrig en en planerad del av tävlingen, iaf inte så som det nu blir och den är mest bara en transportsträcka till mål som vi redan har glömt och lagt bakom oss.
Vi går till slut i mål, trötta och nöjda. Även fast vi tyckte att den sista biten sög, vilket de flesta lag nog gjorde när man inte var inställd på den, så hade vi en grymt rolig dag. Vi älskar äventyr och det var verkligen en fantastisk dag de första fyra timmarna. De två sista kunde vi varit utan, men å andra sidan gjorde de att vi sammanlagt tog oss ett marathon i våtdräkt. Halva tiden av vad vi hoppas åstadkomma på ö till ö om några dagar. Det kommer också bli ett sju-helvetes-äventyr.
Kan ni och får ni - kör Höga kusten swimrun nästa år. By far den coolaste swimrun vi kört i Sverige. Väldigt välarrangerad. Nästa gång kommer de förhoppningsvis inte behöva lägga om banan så att de inte hann få ut vätskestationer så som det hade behövts och förhoppningsvis får de som tävlar köra vertical climb, steppa runt på Rock garden och njuta av det utlovat fina öarna kring Trysunda.
Vi säger på återseende. Simma lugnt.
