Race report: Finlandia-Hiitto 2026

Finska pinnar och tubsockor

Knappt hade efterdyningarna från Marcialonga lagt sig innan det var dags att dra vidare för fler skidlopp. Den här gången till Finland. Utan större ansträngning lyckades jag dessutom lura med mig Wille, som generöst nog gick med på att dela hotellrum.

Finlandia-hiihto är finnarnas motsvarighet till Vasaloppet och avgörs på klassisk finsk skidmark i Lahti. Målsättningen för både Wille och mig var att dubblera: klassiskt lopp på lördagen och samma distans igen på söndagen, fast skate.

För egen del skulle det dessutom bli premiär på skateskidor. Jag köpte ett par efter förra säsongen men hade inte stått på dem en enda meter. Wille hade sedan länge ryckt plåstret i Cortina med jobbet. 

Kortare lopp – men samma ambition

Normalt ska loppen vara 65 km, men trots en kall vinter hade arrangörerna svårt att få ihop tillräckligt med snö längs hela sträckningen. Någon vecka före start kom därför beskedet att distansen kortats till 42 km på en trevarvsbana, med start och mål på Lahtis klassiska skidstadion.

Lite kortare alltså, men fortfarande långt nog för att bli ett riktigt skidlopp.

Skatepremiär veckan innan start

Med en vecka kvar till loppet var det dags att testa det där med skate. Till min egen förvåning gick det faktiskt rätt bra. Problemet var bara att det inte gick snabbare än klassiskt och att jag verkade ha exakt en växel.

Jag hade ju hört rykten om att det skulle finnas fem.

De andra fyra växlarna kunde jag dock inte hitta, åtminstone inte med något vidare flyt.

Så jag ringde in förstärkning i form av en gammal kollega som fick agera improviserad skidcoach. Vi möttes upp på konstsnöspåret i Sundbyberg innan jobbet och efter några värdefulla tips började det plötsligt kännas betydligt roligare.

Nu såg jag faktiskt fram emot söndagen.

Mot Finland – och Lahti på räls

Wille hade som vanligt en röd ros i kavajslaget så att vi skulle hitta varandra på Arlanda, och sedan bar det iväg mot Finland.

Taggad efter Marcialonga hade jag bestämt mig för att åka tåg från Helsingfors till Lahti. Det visade sig vara löjligt smidigt. En pendeltågslinje direkt från flygplatsen och efter tio minuter ett byte till ett tåg som gick hela vägen till Lahti. Drygt 14 euro per person.

Frostigt Lahti

Vi möttes av ett frostigt Lahti där träden var täckta av rimfrost och luften var krispig. Lokalborna verkade däremot knappt märka av kylan. Mössa och vantar lyste ofta med sin frånvaro, och det var inte ovanligt att se någon promenera runt med en burk starköl i handen.

Staden kändes dessutom som ett slags nordiskt fäste för EMO-kulturen.

Från stationen var det bara en kilometer till hotellet och därifrån två kilometer till skidstadion. Kompakta städer är verkligen en välsignelse när man ska köra skidlopp.

MacGyver-lösningar i minus tjugo

Efter att ha hämtat nummerlappar och njutit lite av godsakerna i Worldloppets tält var det dags att förbereda sig för morgondagen.

Det skulle bli kallt. Runt –20 °C under stora delar av loppet.

Vi insåg snabbt att vår utrustning inte riktigt var dimensionerad för det. Lösningen? Klassisk Wille-MacGyver. Wille köpte ett gäng tubstrumpor som klipptes sönder och träddes över pjäxorna för extra isolering. Vi kompletterade dessutom med fot/handvärmare och jag med ett par riktigt varma vantar.

Det kändes som att vi åtminstone hade en plan för att överleva de första kilometrarna. Vi laddade upp 

Lördag: klassiskt och blodsmak direkt

På lördagsmorgonen var det äntligen dags.

Den första delen av loppet från stadion består av ett antal rejäla motlut som snabbt fick blodsmaken att leta sig fram i munnen. En gammal bekant som man träffar alldeles för sällan när man börjar bli lite bekväm.

Sedan bar det ut på första varvet av tre.

Jag lyckades hålla ett okej tempo och mina stakskidor (blå/gul slip) gick helt okej. Det var dock uppenbart att vissa hade lite bättre glid än jag. Samtidigt var jag nöjd med vallningen eftersom slipen egentligen inte var optimal för föret.

Banan visade sig dessutom vara rätt tuff, med flera rejäla backar. Två av dem tvingade mig till saxning: en ute på varvet och den långa stigningen innan Magnussonbacken när man kommer tillbaka mot stadion och målgång.

Spansk middag och välförtjänt vila

Efter loppet var vi båda rätt nöjda och kunde konstatera att banan definitivt inte var någon promenad. 

Nu var vi värda lite lokal hantverksöl och finsk rap innan vi till kvällen lyckades vi dessutom snacka till oss ett bord på en riktigt bra spansk restaurang. 

Efter det somnade vi ganska snabbt.

Söndag: skatepremiär

Nästa morgon var det dags igen.

Tyvärr hade Wille dragit på sig någon form av sträckning i ljumsken och fick kasta in handduken för dagen. Själv tog jag mig till starten för skatepremiären.

Det var fortfarande kallt, men någon grad mildare än dagen innan.

Att skate:a uppför Stadionbacken visade sig vara betydligt behagligare än att staka den, och jag fick till ett bra flyt genom att härma rytmen hos åkarna framför mig.

Ute på banan försökte jag åka avslappnat, men det var lätt att hela tiden falla tillbaka till min enda växel. Ibland dök det upp någon grupp jag kunde haka på och imitera deras teknik.

Det funkade faktiskt rätt bra.

Redan efter ett varv hade jag däremot tröttnat lite på banan. Det var ju exakt samma som dagen innan. Resten av loppet blev därför mest ett metodiskt malande för att ta sig igenom varven.

Kulturstopp innan hemresan

Tillbaka på hotellet hade vi några timmar att slå ihjäl innan det var dags att ta oss tillbaka mot Helsingfors och flyget hem.

Wille hade hittat ett museum vi båda ville se: Malva – Lahti Museum of Visual Art. Själv hade jag siktat in mig på Ristinkirkko, en kyrka ritad av Alvar Aalto och ett av de sista projekten han arbetade med.

En ganska perfekt avslutning på en skidhelg.

Slutsats: skidåkning och kultur i perfekt kombination

Vill man maximera skidåkning och samtidigt få in lite kultur kan jag varmt rekommendera Lahti. Det är löjligt enkelt att ta sig dit, och när man väl är på plats ligger allt inom promenadavstånd.

Två lopp, minus tjugo grader och en skatepremiär senare kunde vi nöjda styra hemåt igen.