Ett annorlunda lopp
Trots idoga försök att övertala en Utbrytare och annat löst folk fann jag mig till slut sittande ensam på flyget till Tallinn helgen efter Lahti.
Att resa solo är ändå rätt nice ibland. Den här gången var målet tydligt: åka till Estland, köra Tartu Ski Marathon och förhoppningsvis hämta hem ett diplom för att ha slutfört 10 Worldlopp.
Smidig logistik (igen)
Precis som i Finland var logistiken löjligt smidig. På flygplatsen i Tallinn kunde jag hoppa på en “lyxbuss” till Tartu för 15 euro, och två och en halv timme senare promenera från busstationen till hotellet.
Tartu visade sig vara en väldigt kompakt stad. Gamla stan, bryggerier och det mesta som var värt att se låg inom promenadavstånd. Det enda som låg lite avsides var race-centret, men det var perfekt att slå ihjäl lite tid dagen och gå dit istället för att ta taxi.
Worldloppets pastafest
Att ha ett Worldloppspass har sina fördelar på de här loppen (förutom i Mora...). Ofta bjuds man in till en välkomstmiddag där man kan träffa likasinnade och prata skidlopp.
Så även i Tartu.
Här väntade pastafest i race-centret, som låg i en stor galleria. Förutom pasta bjöd estländarna på starköl, bubbel, vin och – om man absolut insisterade – vatten.
Jag hamnade bredvid Steve (69) från Kanada, som precis avslutat sina första 10 Worldlopp och nu konverterat till 30 km-loppen. Under damernas stafett i OS hann vi avhandla världsläget, Mark Carney och tillsammans följa dramatiken när Ebba Andersson reste sig efter sin vurpa.
Steves nästa lopp skulle bli VL30, så jag bad honom säga hej om han såg en 🐮 ute på spåret.
Ett marathon som inte går i Tartu
Det är egentligen lite märkligt att loppet heter Tartu Ski Marathon, eftersom det varken startar eller slutar där. I stället bussas man till starten i Otepää och går i mål i Elva.
På morgonen vaknade jag oväntat nervös. Inte för loppet i sig, utan för sådant som ligger utanför ens kontroll. Prognosen visade återigen temperaturer kring –20 grader, och den här gången hade jag inte Willes legendariska tubsockor med mig. Ett klart nybörjarmisstag.
Skidvalet kändes däremot rätt: Rossignol DP med blå/gul slip. Kallt, men ändå relativt fuktigt i luften.
Senast jag körde Tartu var det ännu kallare, runt –30, och då var det faktiskt här vi snappade upp tricket med tubsockorna. Den gången fick vi dessutom sitta i bussarna och vänta inför start. Nu var idrottshallen öppen, vilket gjorde att man kunde värma sig lite innan.
Böljande spår och en hjälte i spåren
Till slut gick starten.
Banan är i början härligt böljande genom skogen med en riktigt fin inramning. Efter någon minut fick jag syn på min nya hjälte: killen som åker med hjälm och backhoppningsskidor. Jag har sett honom tidigare på Vasaloppet och varje gång blir jag lika imponerad.
Skidvalet kändes bra, men kroppen var lite svag. Jag hade knaprat både Alvedon och halstabletter dagarna innan, så planen fick bli att hitta ett stabilt mellanmjölkstempo och bara mata på.
Katastrof efter tio kilometer
Lite drygt 10 km in i loppet hände något jag aldrig tidigare varit med om.
I en saxbacke kändes skidan plötsligt… märklig. Jag tittade ner och insåg att belaget höll på att lossna från skidan. Vid varje saxsteg rullade det nästan bakåt under skidan.
Först fattade jag knappt vad som hänt. Eller kunde inte tro det iaf.
Jag klev ur spåret och försökte få belaget att lägga sig rätt genom att dra benet bakåt. Det hjälpte sådär. Det gick att ta sig fram så länge jag undvek att lyfta skidan. Annars borrade spetsen av belaget ner sig i spåren.
Ganska snabbt insåg jag dock att om jag fortsatte skulle belaget förmodligen brytas av helt – och då var loppet definitivt över.
Och det hade varit extra surt när jag rest hit bara för stämpeln i passet.
Ebba-style
Inspirerad av Ebba Andersson dagen innan tog jag den trasiga skidan under armen och “skidade” vidare på en skida i hopp om att hitta hjälp.
Jag försökte göra mig förstådd för några funktionärer och publik längs banan, men språket var ett hinder. Ingen kunde riktigt hjälpa.
Till slut började jag mentalt förbereda mig på att köra resten av loppet på en skida. Eller ännu värre - att tvingas att bryta.
Då fick jag syn på något hoppfullt längre fram.
En ambulans.
Ambulansservice
Jag tog av mig den kvarvarande skidan och stapplade bort till ambulansen.
Språkmässigt förstod vi inte varandra alls, men de insåg snabbt mitt problem. Efter lite rotande i ambulansen plockade de fram något som såg ut som en hybrid mellan coach-tejp och kirurgtejp.
Tillsammans lindade vi fast belaget mot skidan längst fram.
Tyvärr var det för kallt för att ta fram mobilen, men resultatet var minst sagt improviserat. Bakom tejpen fanns ett tydligt hålrum mellan belag och skida och spetsen pekade mer rakt fram än uppåt.
Men det skulle nog kunna hålla.
Förhoppningsvis hela vägen till mål.
Den långa vägen hem
Då och då fastnade snö under spetsen framtill på den lindade skidan och jag fick stanna för att sparka bort klumparna.
I nedförsbackarna vågade jag inte stå på fullt på den trasiga skidan. Jag var rädd att spetsen skulle borra ner sig och att jag skulle flyga fram som en vante.
Som tur var hade vi redan passerat de flesta stora backarna. Resten av loppet blev en blandning av småsurande försiktig åkning och en gnutta envishet.
Men till slut lyckades jag faktiskt ta mig i mål utan större dramatik.
Honungsöl
Många länder verkar ännu inte riktigt ha förstått konceptet dusch efter skidlopp, så ombytet fick ske i ett tält. Som tur var serverades en lokal honungsöl i målområdet, och den var så god att jag slutade vara grinig över att behöva åka tillbaka till Tallinn oduschad.
Efter ombytet gick jag bort till Worldloppets tält för att hämta mitt diplom.
Men det fick jag inte.
I stället fick jag veta att jag och Ben (70) från Kanada, som också just slutfört sin första Worldloppet Master, skulle tackas av på podiet vid målgång. Det är nog en av väldigt få gånger jag stått på ett podium i vuxen ålder.
Så även om Ben och jag mest solade oss i varandras glans i klubben för inbördes beundran, var det ett rätt fint sätt att avsluta resan och så även den här race rapporten.
Några försök att dokumentera skidorna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar