Race report: Finlandia-Hiitto 2026

Finska pinnar och tubsockor

Knappt hade efterdyningarna från Marcialonga lagt sig innan det var dags att dra vidare för fler skidlopp. Den här gången till Finland. Utan större ansträngning lyckades jag dessutom lura med mig Wille, som generöst nog gick med på att dela hotellrum.

Finlandia-hiihto är finnarnas motsvarighet till Vasaloppet och avgörs på klassisk finsk skidmark i Lahti. Målsättningen för både Wille och mig var att dubblera: klassiskt lopp på lördagen och samma distans igen på söndagen, fast skate.

För egen del skulle det dessutom bli premiär på skateskidor. Jag köpte ett par efter förra säsongen men hade inte stått på dem en enda meter. Wille hade sedan länge ryckt plåstret i Cortina med jobbet. 

Kortare lopp – men samma ambition

Normalt ska loppen vara 65 km, men trots en kall vinter hade arrangörerna svårt att få ihop tillräckligt med snö längs hela sträckningen. Någon vecka före start kom därför beskedet att distansen kortats till 42 km på en trevarvsbana, med start och mål på Lahtis klassiska skidstadion.

Lite kortare alltså, men fortfarande långt nog för att bli ett riktigt skidlopp.

Skatepremiär veckan innan start

Med en vecka kvar till loppet var det dags att testa det där med skate. Till min egen förvåning gick det faktiskt rätt bra. Problemet var bara att det inte gick snabbare än klassiskt och att jag verkade ha exakt en växel.

Jag hade ju hört rykten om att det skulle finnas fem.

De andra fyra växlarna kunde jag dock inte hitta, åtminstone inte med något vidare flyt.

Så jag ringde in förstärkning i form av en gammal kollega som fick agera improviserad skidcoach. Vi möttes upp på konstsnöspåret i Sundbyberg innan jobbet och efter några värdefulla tips började det plötsligt kännas betydligt roligare.

Nu såg jag faktiskt fram emot söndagen.

Mot Finland – och Lahti på räls

Wille hade som vanligt en röd ros i kavajslaget så att vi skulle hitta varandra på Arlanda, och sedan bar det iväg mot Finland.

Taggad efter Marcialonga hade jag bestämt mig för att åka tåg från Helsingfors till Lahti. Det visade sig vara löjligt smidigt. En pendeltågslinje direkt från flygplatsen och efter tio minuter ett byte till ett tåg som gick hela vägen till Lahti. Drygt 14 euro per person.

Frostigt Lahti

Vi möttes av ett frostigt Lahti där träden var täckta av rimfrost och luften var krispig. Lokalborna verkade däremot knappt märka av kylan. Mössa och vantar lyste ofta med sin frånvaro, och det var inte ovanligt att se någon promenera runt med en burk starköl i handen.

Staden kändes dessutom som ett slags nordiskt fäste för EMO-kulturen.

Från stationen var det bara en kilometer till hotellet och därifrån två kilometer till skidstadion. Kompakta städer är verkligen en välsignelse när man ska köra skidlopp.

MacGyver-lösningar i minus tjugo

Efter att ha hämtat nummerlappar och njutit lite av godsakerna i Worldloppets tält var det dags att förbereda sig för morgondagen.

Det skulle bli kallt. Runt –20 °C under stora delar av loppet.

Vi insåg snabbt att vår utrustning inte riktigt var dimensionerad för det. Lösningen? Klassisk Wille-MacGyver. Wille köpte ett gäng tubstrumpor som klipptes sönder och träddes över pjäxorna för extra isolering. Vi kompletterade dessutom med fot/handvärmare och jag med ett par riktigt varma vantar.

Det kändes som att vi åtminstone hade en plan för att överleva de första kilometrarna. Vi laddade upp 

Lördag: klassiskt och blodsmak direkt

På lördagsmorgonen var det äntligen dags.

Den första delen av loppet från stadion består av ett antal rejäla motlut som snabbt fick blodsmaken att leta sig fram i munnen. En gammal bekant som man träffar alldeles för sällan när man börjar bli lite bekväm.

Sedan bar det ut på första varvet av tre.

Jag lyckades hålla ett okej tempo och mina stakskidor (blå/gul slip) gick helt okej. Det var dock uppenbart att vissa hade lite bättre glid än jag. Samtidigt var jag nöjd med vallningen eftersom slipen egentligen inte var optimal för föret.

Banan visade sig dessutom vara rätt tuff, med flera rejäla backar. Två av dem tvingade mig till saxning: en ute på varvet och den långa stigningen innan Magnussonbacken när man kommer tillbaka mot stadion och målgång.

Spansk middag och välförtjänt vila

Efter loppet var vi båda rätt nöjda och kunde konstatera att banan definitivt inte var någon promenad. 

Nu var vi värda lite lokal hantverksöl och finsk rap innan vi till kvällen lyckades vi dessutom snacka till oss ett bord på en riktigt bra spansk restaurang. 

Efter det somnade vi ganska snabbt.

Söndag: skatepremiär

Nästa morgon var det dags igen.

Tyvärr hade Wille dragit på sig någon form av sträckning i ljumsken och fick kasta in handduken för dagen. Själv tog jag mig till starten för skatepremiären.

Det var fortfarande kallt, men någon grad mildare än dagen innan.

Att skate:a uppför Stadionbacken visade sig vara betydligt behagligare än att staka den, och jag fick till ett bra flyt genom att härma rytmen hos åkarna framför mig.

Ute på banan försökte jag åka avslappnat, men det var lätt att hela tiden falla tillbaka till min enda växel. Ibland dök det upp någon grupp jag kunde haka på och imitera deras teknik.

Det funkade faktiskt rätt bra.

Redan efter ett varv hade jag däremot tröttnat lite på banan. Det var ju exakt samma som dagen innan. Resten av loppet blev därför mest ett metodiskt malande för att ta sig igenom varven.

Kulturstopp innan hemresan

Tillbaka på hotellet hade vi några timmar att slå ihjäl innan det var dags att ta oss tillbaka mot Helsingfors och flyget hem.

Wille hade hittat ett museum vi båda ville se: Malva – Lahti Museum of Visual Art. Själv hade jag siktat in mig på Ristinkirkko, en kyrka ritad av Alvar Aalto och ett av de sista projekten han arbetade med.

En ganska perfekt avslutning på en skidhelg.

Slutsats: skidåkning och kultur i perfekt kombination

Vill man maximera skidåkning och samtidigt få in lite kultur kan jag varmt rekommendera Lahti. Det är löjligt enkelt att ta sig dit, och när man väl är på plats ligger allt inom promenadavstånd.

Två lopp, minus tjugo grader och en skatepremiär senare kunde vi nöjda styra hemåt igen.

Race report: Marcialonga 2026

Marcialonga – tåg, snökaos och 70 km cowboyåkning

Den briljanta idén: vi tar tåget till Italien

Jag hade lyckats lura med mig min kompis Matte och kollegorna Camilla och Richard till Marcialonga. Matte ville hellre åka tåg ner, så han och jag bestämde oss för att ta tåget hela vägen till Italien.

Det var över tjugo år sedan jag tågluffade, så Matte tog kommandot och styrde planeringen av tågbokningarna. Jäkligt skönt att ha en egen resebyrå.

Hamburg: sightseeing och akut vintershopping

Resan började med nattåg med SJ till Hamburg där vi hade en heldag för sightseeing och turistande till fots. Vi dumpade väskorna på centralstationen och skidorna på ett hotell. Eftersom jag hade vägrat att packa vinterkläder blev det ganska snabbt akut att köpa något värmande på Decathlon när de öppnade. Vi hann också med tre frukostar innan butikerna öppnade.

Hamburg har sjukt mycket att erbjuda, även till fots och vi hann bland annat med att besöka Miniatur Wonderland - en dröm för alla som gillar att leka konduktörer eller ingenjörskonst. 

Efter att ha gjort Hamburg och bland annat hittat en gata som hette Venusberg (!) var det dags för nästa nattåg med Deutsche Bahn/ÖBB till Innsbruck. DB/ÖBB utklassade SJ i komfort, punktlighet och framför allt renlighet.

Innsbruck, nummerlappar och ett boende mitt i spåret

Väl i Innsbruck skulle vi bli upphämtade av Camilla och Richard som flugit via München. Vi hann med Alstadt, Goldenes dach och även en tur med berganan och lite klassikt tyrolsk mat.

Sen var det dags att åka mot till Italien och förbi Cavalese för att plocka upp våra bibs, kolla målraken och se hur stan förberedde sig inför OS-veckan som skulle börja kort därefter, innan vi drog vidare till vårt boende i Moena.

Vi hade hyrt en fantastisk studio. Utmaningen var bara att den låg PRECIS vid spåret. Att ta sig dit med bil var ett mindre äventyr eftersom alla vägar som Google tyckte vi skulle köra på var avstängda för loppet, och att parkera vid boendet var bara att glömma. Bilen hamnade till slut på vinst och förlust någonstans på andra sidan byn.

När den väl var parkerad kändes det som dagens största seger.

Propagandaspår och optimistisk vallning

Lördagen, dagen innan loppet, bjöd på strålande förhållanden. Solen sken och spåren som vi kunde hoppa på mitt i byn var som räls. Riktig propaganda! Man började nästan misstänka att någon hade beställt vädret.

Vad vi däremot inte visste var att Bore hade andra planer för söndagen.

Prognosen visade nysnö med start under natten och kanske under hela loppet. Vi kollade olika vallarekommendationer, men trots vädret rekommenderade alla mjukt klister. Planen blev att eventuellt toppa med burkvalla om det faktiskt kom mycket snö.

Jag hade tänkt köra ett par stakskidor med blå/gul slip men vallade ändå upp mina klisterskidor. Matte hade redan bestämt sig för att köra tejp, medan Richard och Camilla följde klisterrekommendationerna.

Klassisk uppladdning: pizza och rödvin

Efter att ha laddat upp så som man ska inför ett skidlopp (pizza och rödvin) var det dags att försöka få lite sömn.

Marcialonga är inte som Vasaloppet där man måste gå upp klockan 04 för att hinna till start, vilket var rätt gött. Dessutom låg spåren precis utanför dörren, så vi skulle kunna åka ner till starten på mindre än tio minuter.

Vid frukost kikade vi ut genom fönstret. Torr nysnö singlade ner från himlen och hade nog gjort det stora delar av natten.

Det här skulle bli en spännande dag.

Och jäkligt jobbig.

Vallakaos vid starten

Valet föll för min del på stakskidorna, vilket visade sig vara ännu mer lyckat när vi fick lite bråttom och jäktade iväg mot starten. Det skulle vi inte ha gjort.

I alla fall inte innan vi toppat klistret med burk…

Stackarna med klister fick snabbt ordentlig påbyggnad under skidorna och fick i princip gå-vingla fram. Vi räknade kallt med att någon skulle ha en skrapa och burk nere vid starten så att vi kunde fixa till skidorna.

Och det fanns det så klart.

Problemet löst, trodde vi.

Starten och den långa klättringen mot Canazei

I väntan på att våra startvågor skulle dra igång kommer elitåkarna ner. Vi säger till Alvar att han får se till att vinna i år. Själva siktade vi mest på att överleva.

För er som inte har kört loppet så börjar det med ungefär 18 km stigning från Moena upp till Canazei. Där vänder man över på andra sidan dalen och åker tillbaka mot Moena.

Min start gick rätt bra, även om det ibland blev dragspelseffekt i nedförslöporna på grund av all nysnö som lagt sig i vallarna. Tydligen var det betydligt värre längre bak i fältet.

För min del funkade det ändå bra att staka uppför och jag kunde till och med plocka några placeringar i backarna.

Ett spår, mycket lössnö och en hel del fuskare

Efter vändningen i Canazei går det i princip utför hela vägen förbi Moena och Predazzo innan man vänder tillbaka upp mot Cavalese. Där väntar drygt två kilometers stigning i den klassiska Cascatan innan man kan andas ut och glida in i mål.

Men redan efter Canazei började det bli sämre. I praktiken fanns det ett spår där alla åkte. Runt omkring var det bara lössnö.

Försökte man sig på en omkörning fick man slita som ett djur för att ta ett fåtal placeringar. Inte direkt värt det. Jag la därför om strategin till att springa om långsammare åkare i motluten i stället.

Dessutom verkade många italienare, men också en hel del svenskar, ha misstagit loppet för ett skatelopp vilket var sjukt irriterande när vi laglydiga fick slita hårt i spåren.

Cascatan – sista uppförsbacken från helvetet

Cascatan var som väntat brutalt jobbig att staka och det blev en hel del saxgång. När jag körde loppet för 16 år sedan kunde jag njuta av fäste upp. Det hade varit rätt trevligt även i år.

Helt otroligt att eliten stakar upp hela backen, som jag skulle säga är betydligt värre än Vasaloppets första backe.

Till slut, efter rätt mycket slit, fick jag glida in i mål. Tiden blev ungefär tio minuter långsammare än förra gången, men jag var ändå rätt nöjd utifrån förhållandena.

After ski och blandade vallakänslor

Resten i sällskapet tog lite längre tid på sig. De som kört klister hade haft en riktigt usel dag, men var ändå nöjda.

Själv var jag mest nöjd med att ha känt mig stark genom loppet även om det aldrig riktigt gavs en chans att trycka på när man fick åka som en bredbent cowboy i sladdriga spår.

På kvällen firade vi så klart ordentligt innan det var dags att dra hem dagen därpå.

Hemresan: snöstorm, inställda tåg och McDonald's i Hamburg

För Richard och Camilla var det lugnt. De flög från München och passade dessutom på att åka och kolla ett Disneyslott.

Matte och jag skulle ta oss från Innsbruck via München, vidare till Hamburg och sedan sista nattåget hem till Stockholm.

Men ni minns snöovädret under loppet…

Det hade nu dragit vidare upp till Österrike och Tyskland. Vår resa började därför med inställda lokaltåg i Österrike, vilket gjorde att vi missade tåget från München. Det var dessutom inställt.

Så vi hoppade på ett annat (försenat) tåg som också skulle till Hamburg.

Det tåget var i sin tur flera timmar försenat.

Vi började därför kolla hotell och flyg som alternativ, men inga vettiga avgångar fanns. Så det var bara att hålla tummarna för att även nattåget från Berlin, som gick via Hamburg, skulle vara försenat.

Det var det.

Kanske lite för mycket.

Fyra timmar.

Så väl framme på Hamburg Hauptbahnhof, som inte är uppvärmd, fick vi värma oss på McDonald's medan vi väntade.

Till slut kom tåget i alla fall och vi kunde få några timmars efterlängtad sömn innan vi vaknade upp i Sverige.

Men det här med tåg till skidlopp? Faktiskt riktigt bra

Vi hade sjukt oflyt med ovädret som påverkade både loppet och hemresan. Men jag måste ändå erkänna att det där med att ta tåget till och från ett lopp faktiskt var riktigt nice.

Kul första skidlopp för året och en stämpel närmare ett fullt (andra) Worldloppet-pass.