Race report Nordenskiöldsloppet 2025

En perfekt storm

Årets Nordenskiöldslopp bäst beskrivas som en perfekt storm. En dålig vinter med snöbrist, regn och mildväder från mitten av veckan och bristande arrangörsbeslut skapade en perfekt cocktail av djävligheter. Som om det inte räckte ansåg dessutom arrangörerna att det inte gjorde så mycket att de la på 10km på distansen. 

Varför gör vi det här?

Men vi backar bandet lite, Hur hamnade Wille och jag återigen på startlinjen i Jokkmokk vid 05 en lördagsmorgon? För Willes del tror jag det har blivit ett beroende av att plåga sig länge och väl. Precis vad man kan vänta sig av en sann Utbrytare. För egen del hade jag övertygat min kollega Richard om att ett tävlingsår inte är fulländat utan ett Nordenskiöldslopp under västen - och då kunde jag inte låta bli att åka själv också. Nu ska Richard springa Kullamannen i höst, också - så det här fick bli ett av flera mandomsprov. 

Förberedelser och boende 

Logistiken kring loppet har alltid varit enkel - flyg till Luleå och sen chartras buss till Jokkmokk - men har blivit ännu bättre sedan både start och mål flyttats till Jokkmokks skidstadion. Det optimala boendet är Hotell Jokkmokk, men eftersom vi var sena på bollen bodde vi i år hemma hos Sture, Willes inkvartering även förra året. Ett riktigt lyckokast! Sture skjutsade oss till start, hämtade oss vid bussen och stod dessutom och hejade vid kontrollen 15 km innan mål. En bonus var att han var granne med the OG Wolfgang Mehl, mannen vi alla bör tacka för att han drog igång den moderna upplagan av Nordenskiöldsloppet.

Loppfanskapet börjar

Arrangörerna skickade ut ett nyhetsbrev i början av veckan och meddelade att spåren var hårda och fina men att de pga snöbrist gjort lite ändringar i sträckningen. Då var hela sträckningen stenhård och allt lovade gott. Sen kom mildvädret. 10 plusgrader och regn på fredagen. Då började helvetet ta form. Snön på isarna smälte bort spåren och det bildades ORDENTLIGT med vattenansamlingar.

Det här var vad som väntade

Starten 

Låt mig ta er med på det pissår som vi minns året upplaga av loppet som. Starten gick på sjön vid Jokkmokk och här stiftade vi första gången bekanstkap med vattnet på sjöarna. Efter att ha lämnat Jokkmokk tog vi oss ut på en 5km sträcka i kuperad och opreparerade skogsåkning modell ungarnas äventyrsåkning i slalombacken. Det var så trångt att det inte gick att passera och överallt stack det upp sten, mossa och grenar som gjorde det extra spännande och vi fick ofrivilligt belagen stenslipade. 

Första sjön

Efter ca 17km stack vi ut på den första sjön och fick leta snö och bärig is för att undvika att konstant åka vattenskidor. Men det var helt omöjligt. Där fylldes mina skor med vatten efter att skorna plurrat första gången. Spåren var hårda och snabba när vi åkte på fast mark och kunde njuta av propagandaåkning de första 80-90km av loppet. 

Granudden

Efter första passeringen av Granudden (ca 80km) började värmen göra sitt till och det blev trögt och fästet var så här dags bortnött. Nu började en jävlig strapats bort till vändningen med fler sjöar och rätt mycket stigning till banans högsta punkt vid Sågudden. 

Faceplant och första dippen

Arrangörerna hade inte riktigt lyckats med att trycka till spåren, främst vänsterspåret gick ibland igenom och folk fastnade med fötterna. Vid en nerförslöpa efter Granudden mötte vi en skoter som körde sönder det högra spåret och vi tvingades in i vänsterspåret (något som man gärna undvek pga risken att fastna. Det tog 100 meter innan jag gjorde en duktig faceplant och Wille tvingades vurpa också för att inte köra på mig. Richard klarade att parera de två sprattlande gubbarna i snön - men utrustningen höll åtminstone.

Vatten buskar och total misär

Stundtals var det kryssåkning mellan avklippta buskstammar, sten och mossa/lav när vi inte kryssade över de värsta vattenhålen på alla sjöar och första riktiga dippen kom för mig. Det blev en jakt att jaga skoterspår eller vad man trodde var packad snö för att slippa gå igenom isen med skidorna, men nio gånger av tio vann vattengudarna kampen. Med fästet borta kom första dippen för mig och jag var helt orkeslös i backarna INNAN Sågudden och hela vägen bort till vändningen. 

Vid vändningen passade vi på att tjata till oss en omvallning då allt klister var borta, samt få på torra strumpor och platspåsar utanpå för att hålla värmen någorlunda. Vi stannade en bra stund och fyllde på depåerna med Gulaschsoppa , mackor och kaffe innan vi begav oss av hemåt igen. Det var en lyckoträff.

Hemfärden - ilska som bränsle

Fyllda med energi och med fäste gjorde vi sällskap till nästa kontroll. Där skiljdes dock våra vägar åt då jag var uppeldad och irriterad och åkte och svor över de värdelösa förhållandena. Så jag lämnade Wille och Richard bakom mig och åkte på ursinne som bränsle. Varje gång jag kom till en sjö svor jag ljudligt och förbannade isarna och vattnet. Jag svor igen när skidorna stenslipades. 

Hemresan gick utifrån förutsättningarna ändå rätt bra, det visar sig att ursinne är ett bra bränsle. Men det var utmanande och påfrestande för alla småmuskler att inte fastna i rötter, stenar och böljande och knixiga nerförsbackar utan spår. Sen kom sjöarna innan Purkijaur 20 innan mål ...🤬

Vägen till Purkijaur

Det var blött, dåligt uppmärkt och vid flera tillfällen var jag säker på att jag avvikit från den tänkta (men omärkta) bansträckningen och styrt skidorna mitt ut på sjön. Arrangörerna hade helt misslyckats med att märka upp banan och så jag var väldigt osäker på om jag verkligen var på väg till Purkijaur, men en sak som de hade garanterat var att alla fick bada fötter och skidor konstant, lite som att nu ska de minsann få valuta för pengarna.  

Vägen ut från Purkijaur var lika illa, omärkt och mörkt gick skidspåren rätt ut på sjön igen och det fanns inga torra ytor att åka på. Snarare att man åkte berg och dalbana på ett uppskottat skidspår med jämnt återkommande dopp i vattenpölar. Här både svors det och arrangörerna förbannades lite som ett mantra. 

En sista adrenalinkick

Sista 20km blev en resa med ursinnet som vän och jag matade förbannat på med stakningen. En lite uppsida var att det nu blivit kallt och spåren återigen var snabba. Sista 5-7 km innan mål var det återigen dags för hinderbana på ospårad skogsstig, där mörkret adderade en ny nivå av adrenalinkick och jag var hela tiden orolig att flyga ut som en vante i terrängen.

Väl i mål hällde arrangörerna kokande vatten över bindningarna för att folk skulle få av skidorna då allt frusit fast. Richard behövde senare på natten hjälp att knacka loss is från bindningarna när han kom hem för att ens få av sig skorna. 

Det kunde ha varit värre

För Richard var det också det. Stackarn hade mer än en vurpa på vägen hem och flög som en vante när han på natten avslutat en skogshinderbana och oväntat kom ut på isen. Under de sista kilometrarna in till mål gav benen helt upp för honom och han ramlade okontrollerat flera gånger. På det hade han duktiga köttsår i händerna av spruckna blåsor. Väl hemma åtnjutandes chips och målgångsöl satt vi sedan möra och blåslagna och drog rövarhistorier om loppet. Richard vann. Det fanns delar på Richards kropp som såg värre ut, men ni får hålla till godo med en arm.

Men frågar vi Wille så kan 2025 inte mäta sig med varken 2018 - året då kärleksbanden knöts med Patrik under det tuffaste förhållanden någonsin (tror mer än hälften bröt) eller 2024 då nysnö höll på att göra medaljen till en illusion. Under årets lopp bröt ändå bara 25% av de som startade. 

De riktiga hjältarna var ändå de som vi såg på väg in mot mål när vi skulle hämta upp våra klädpåsar och då hade vi hunnit med att gå imål, åka hem, dricka öl och ljuga samt duscha, sova, packa och äta frukost. Det är pannben det!  

Pissig upplaga, men värt det ändå?

Drt kanske lyser igenom att det var en rätt pissig upplaga av loppet, men några saker var bra. Sällskapet såklart. Men också depåerna -  bra utbud och eftersom det är så lite folk blir det aldrig samma hets som på Vasaloppet och så kälet under loppet. Sen var det faktiskt propagandaåkning de första timmarna och även på natten när det frös på igen (och det inte fanns spår man riskerade att fastna i). Sen klarade alla medaljtid också. Men that’s about it.

Kommer vi tillbaka? Tveksamt om vintrarna fortsätter så här. Jag vet dock att Wille redan förbereder sig mentalt då han söker av marknaden efter uppdaterad utrustning och nya skor med vattentäta membran - de skyddar nog bra, men hjälper inte när vattnet rinner in uppifrån.

Race report ČEZ Jizerská padesátka 50km 2025

 De senaste åren har stämplarna i Worldloppet inte varit lika frekventa som i början av 2010-talet, men i år var det dags att börja samla ihop till det andra kompletta passet för undertecknad och planen är att få in tre stämplar 2025 för att sedan slutföra passet med ytterligare fyra stämplar (vilka ska med?) Vi får se om planen håller och blir sanktionerad på hemmaplan.

Liksom stämplarna har det inte duggat tätt med race reports under de senaste åren, men då vi hade stor glädje av de som skrevs 2010 & 2011 - senast då en Utbrytare senast sågs på startlinjen i Bedrichov tänkte jag att det var dags igen. 

Kollegan Richard och jag hade först planer på Sapporo eller Ushuaialoppet, men logistik och kostnader gjorde att vi omvärderade och sköt dem på framtiden. Vilket skulle visa sig vara ett smart beslut då Ushuaia nu pausat loppet i år. För er som inte stött på Richard så är han ingen duvunge, även om han inte formellt är en Utbrytare, men med Arctic Circle race och två Ultravasor bakom sig och Kullamannen samt Nordenskiöldsloppet inplanerade i år så kvalificerar han åtminstone som prospect. 

Ryktena om vårt deltagande hade spridit sig i Ski Classic kretsar, så på flygresan försökte alla proffslag få plats på samma flyg som oss. Ramudden, Ragde och Lager157 försökte alla sätta sig så nära oss som möjligt, men Lager157 drog vinstlotten. Deras bacillskräck tog sig dock till för oss extrema nivåer då samtliga flög men munskydd anno Coronatider. Vi försökte skoja lite med Lager157 killarna under flygresan men de var inte sugna på att vara sociala. Det visade sig dock tjejerna vara som vi fick oss en pratstund med medans vi och proffsen väntade på skidorna vid specialbagaget. Richard blev dessutom ytterst knäsvag när Stina Nilsson nonchalant passerade. 

Vi hade planerat in en dag i Prag med besök på vårt kontor och lite turistande. Väl på hotellet insåg vi att bästa sättet att se stan var att ta en löprunda och vi la en rutt så att vi bockade av de flesta delar vi ville se. Det blev också ett spontantbesök upp på Petrin hill och passade också på att crasha inspelningen av en amerikansk TV-serie. 

Det vi inte hann med på löpturen tänkte vi att vi skulle klämma av efter middagen, där vi hade fått tips om en restaurang av en kollega. Det blev en fenomenal trerätter med kött&kött&kött och en hel del öl. Även om det var fantastiskt höll det på att få förödande konsekvenser när vi sedan fortsatte upptäcka staden. Väl på torget i gamla stan R-A-S-A-R undertecknads mage och enda sättet att undvika att resan blir blir ihågkommen som Vargrännarloppet för Gunde eller för Mikael Ekvall på Göteborgsvarvet var att panikartat stanna och klämma ihop bakdelen så som bara Jean Claude van Damme kan göra. När den värsta paniken lagt sig och situationen tillfälligt var under kontroll smet vi på närmaste ölstuga och problemet kunde avhjälpas framgångsrikt. Men det var jäkligt nära att minnet av resan helt skulle ha dominerats av upplevelsen på torget… 

Vid lördag lunch var det dags att bege oss mot Liberec för att hämta nummerlappar och inkvartera oss på hotellet. Nedslagna insåg vi vid nummerlappsutdelningen att det inte skulle bli burkvalla utan klister under loppet och då de första 10-11km är uppför var vi osäkra på om formen skulle hålla för att gå på blanka skidor, därför införskaffades lite klisterspray och Swix Nero. Som innehavare av ett Wordloppetpass fick jag även en gratis öl och ett litet fint tygmärke. Vi var lite sent ute med att boka hotell i Liberec och hade tagit ett av de få som hade lediga rum kvar, tyvärr visade det sig ligga upp på en kulle långt bort från både Liberec och Bedrichov där loppet går. Vi hade också missat att köpa parkeringsbevis, så vi var tvungna att hitta en lösning för att ta oss ner till platsen där bussarna till starten skulle gå, men vi hade tur och kunde stå gratis i en galleria hela dagen. Annars var det max 2-3h på gatan i staden och vi ville undvika att få hjulet klampat så som Kim och Limpan 2010. 

På kvällen fortsatte vi det inslagna temat med kött och öl, men då vi bodde utanför civilisationen höll vi oss i hotellets restaurang. Efter missen med parkeringstillståndet säkrade vi dock att vi kunde få ha kvar hotellrummet några extra timmar efter loppet så vi slapp flyga tillbaka till Sverige svettiga. Kletade på lite Nero på skidorna och hoppades att skidorna som var utdömda för klister inte skulle bromsa för mycket. Vi undrade dock hur förutsättningarna skulle vara då vi inte sett antydning till snö i Liberec och inte orkat ta oss upp till Bedrichov för att kolla status där. Uppladdningen toppades som sedvanligt är men en flaska rödvin och Richard spetsade till det med lite lokal vaniljvodka. 

Så var det äntligen dags för lopp och transporten upp till Bedrichov gick smidigt. Även om de inte erbjöd duschar så fanns det tält att byta om i och värmetält att hänga i innan start. Jizerska tillämpar som många andra lopp vågstart och vi startade i andra och fjärde omgången. 

Ganska snart smalnade det av till bara tre spår och jag insåg att jag hade fått en startgrupp för långt bak för jag fastnade hela tiden bakom långsammare åkare. Skidorna gick dock extremt bra så den första stigningen på 10-11km avverkades utan större ansträngningen, men redan vid 9km kom första käftsmällen - vänsterstaven gick helt plötsligt och utan förvarning i två bitar. Rätt trist då det var mina nästan nya Triac 4.0, men det gick hjälpligt att staka vidare med stavstumpen till vätskekontrollen vid 11km där jag kunde få en ny stav. Dock var det en old-school variant med öppen rem och efter 1-2km lossade remmen från handtaget och jag fick åka och hålla i staven innan jag fann ett parti där jag kunde kliva åt sidan och fästa den ordentligt. 

Därefter följde en ganska behaglig sträcka till 32km med mestadels platt men lite uppför och nedför. Vid 25km kom nästa nederlag när jag slant i diagonalen och råkade åka på den ANDRA staven. Redan i nästa stavtag snäppte det till och mina nya stavar lämnades kvar stavkyrkogården i Bedrichov. Men jag lät mig inte nedslås av det, även nu gick det hjälpligt att staka med den brutna staven och det var bara 3km till nästa kontroll. Där fick jag dock först en gummistav, ni vet en sådan som man körde med på 80-talet och fick först vänligt men sedan alltmer irriterad be dem skaka fram en som var styvare och dessutom i liknande längd som den andra lånestaven. Efter en hel del tjafs kom en kille med en acceptabel stav rimligt styv och nu med rem anno 2010-tal. Det var jag tacksam för då nästa del var en stigning på 3-4km innan de sista 18km som var nerför. Trots incidenterna med stavarna höll jag humöret uppe, det är faktiskt rätt nice och lyxigt att köra skidlopp i fin miljö. Gladde mig också åt tankeövningen hur jag skulle bränna upp skitstavarna som jag fått låna på ett bål hemma i trädgården när vi var hemma… 

Glad trots förlust av två finstavar

Avslutningen på loppet kom tvärt och 3km tidigt, men omåkt av två åkare precis innan upploppet fick jag till en fin avslutning då jag gav mig fan på att jag inte skulle låta dem komma före mig i resultatlistan och gav mig ut på en galen Northugspurt och lyckades precis innan mållinjen tränga mig framför en av dem. I målområdet delade de ut rätt läckra medaljer i glas och vi smet förbi Wordloppettältet för att få våra stämplar. 

Men nu var det slut på roligheterna, så förbi hotellet för att dusch och hämta vår packningen och sedan bil till Prags flygplats. På flyget fick vi återigen skriva autografer åt proffsen i Ski Classics - kanske borde vi ha egen fanclub.